När Christer Sjögren bjuder på julkonsert är Crusellhallen fullspikad och julen mysigt trygg och lite gammaldags, från 1960-talet eller så (då Christer var barn). Showen på över två timmar är storslagen med orkester, kör och stjärnhimmel.
Jag tror att mycket av Cristers storhet ligger i två saker: Den magnifika rösten och den här tryggheten. Han är trevlig, inte ett dugg streetsmart, han är varm, inte ett dugg ironisk. Jag gillar det.
"Jag råkar nog ha samma smak som den stora massan", sa han om nya julskivan för ett tag sen, sånger som "White Christmas", "Stilla natt" och "Jul, jul strålande jul" är självklara för honom.
Och det är precis vad vi får, allt man kan önska och lite till i den traditionella fåran.
Annelie Rydé ersätter på delar av turnén Elisabeth Andreassen (varför har inte gått att utröna), och hon gör det med den äran. Den gamla rockern har kommit ut som dansbandstant, berättar hon, och sjunger en hjärtskärande version av "Gråt inga tårar", låten som man inte trodde gick att förnya, utan att skämta.
Gunhild Carling är kvällens överraskning, klädd som 40-talsvamp spelar hon dragbasun, trumpet, harpa och säckpipa, dessutom sjunger hon bra. Wow!
Christer själv mullrar i basen så att hela salen vibrerar, vandrar upp i tonerna, ja, jisses, som han sjunger.
Det jag har svårt för är de dansbandsaktiga arrangemangen, med country-svensktopps-takt på sånger som "Ave Maria". Bäst tycker jag om unplugged-delen, här blir det gammal Elvis och annat som passar Christer så bra, så bra.
ÅSA CHRISTOFFERSSON