Klarakvartetten
Wallenbergsalen Linköping 5/10
Ett varierat och mycket bra sammansatt program presenterades av den här stråkkvartetten. En Fantasia av Purcell var en överraskande men väl vald början: enkel och avskalad skönhet med massor av vemod. Mitt i behagligheten var vissa samklanger och ackordbildningar så aviga och djärva att man hajade till.
Ingen stråkkvartett kommer undan kvartettformens skapare Haydn, och vid söndagens konsert hade en av hans mer udda opus valts: en i Ess-dur med tillnamnet "Skämtet" och bland mycket annat innehållande lustiga glissandi i primariens stämma.
Här klarar pappa Haydn konststycket att vara lekfull och sträng på samma gång, han visar sitt mästerliga hantverkskunnande samtidigt som han underhåller. Klarakvartetten spelade dynamiskt och livfullt, någon gång var intonationen tveksam men de totalt kontrollerade frassluten imponerade och var en njutning att höra.
Två originella stycken av Piazzolla blev en välgörande kontrast. Den vackra "Canto de octobre" var mest en solostämma med övriga tre reducerade till ackompanjerande bakgrund. "Four for tango" var mer intrikat och komponerad för just denna besättning. Den var rytmisk och färggrann och byggd med enastående dramaturgi.
Det till omfånget största verket var Borodins avslutande 2:a stråkkvartett i D-dur.
Eftersom jag vet att den har hög kammarmusikalisk status var det spännande att få höra den för första gången. Den var lätt att fängslas av, bejakande och kommunikativ och med massor av innehåll. Musikerna spelade "Notturno-satsen" ärkeromantiskt och känslosamt, dock utan att förfalla till sentimentalitet. I Klarakvartetten hade Borodin fått strålande uttolkare.