Det här var en annorlunda kammarmusikkonsert i det att den bara rymde ett enda verk: Schuberts monumentala och timslånga pianotrio i Ess-dur. Den brukar presenteras i en förkortad version men spelades här i original, utan strukna partier och inklusive samtliga repriser.
Spänner bågenDe fyra satserna är rika på innehåll, och nog spände Schubert här bågen vad gäller formspråket. Kontrasterna är stora och han prövar oupphörligen nya grepp och vändningar, ändå kännetecknas alltsammans av ett naturligt flöde. Och mitt i allt detta behåller musiken hela tiden sin skönhet!
Det wienklassiska finns närvarande som mer än ett eko från en svunnen epok. Samtidigt är det romantiskt, dock aldrig så att det svämmar över, åtminstone inte i Trio Poseidons stringenta och koncentrerade tolkning. De spelade strålande från början till slut. Schubert hade fördelat rollerna dem emellan på ett konstnärligt genialt sätt: samtal, inlägg, kommentarer, avvikelser, konsensus?
Smärtsamt vackertAv någon anledning fäste jag mig vid vissa unisona partier, såväl dem i pianisten Per Lundbergs båda händer som dem mellan violinisten Sara Trobeck och cellisten Claes Gunnarsson - de utfördes mycket kraftfullt och övertygande. Och den andra satsens särpräglade inledning var smärtsamt vacker, med en melodi som Schubert originellt nog återkommer till i den avslutande satsen.
Härligt att få höra hela trion utan strykningar och överhoppade repriser, jag hade inte velat missa en enda takt. Fullständigt oumbärlig kammarmusik och ett storslaget framförande!