De förvandlas till en hel cell när Sundström svarar på alla tillrop. I stundens hetta tänker jag att han nog är bäst i Sverige på publikkontakt. Men han gör väl bara som vanligt. Snackar långt och gapskratt-roligt och allvarligt på en gång. Och blandar in Allan Edwall förstås.
Fansen brukar alltid önska sig sin artist solo bakom en gitarr och här har vi honom. På en stol. En kvinna längst fram verkar flörta med honom. Det blir komiskt, i synnerhet då mustig hyllning till karaktären "Sabina" är ett starkt tema den här konserten. Efter Hon tar aldrig av sig sin hatt hänvisar han till Lena Olin ("Sabina") i filmen Varats olidliga lätthet. I ett annat mellansnack ropar någon att Sundström inte får bli för full, vilket han naturligtvis inte gör. Det vore oproffsigt, svarar han och minns en spelning med Apache i samma lokal 1992:
"Då var jag inte så proffsig".
Det känns att den här upplagan av Sundström är motiverad och fokuserad. Bara första låten Alla ska i jorden från nya skivan är värd biljetten. De där starka slagen på gitarren, som kombineras med de svaga knäppen och så rösten. Sundström är en sångare. Bräkande eller inte. Den här kvällen visar han det genom att använda stämman, avslappnat utan ansträngning. Innan jag måste gå för att skriva har detta slutsålda gig förvandlats till en önskebrunn. Och Stefan Sundström spelar låtarna som publiken vill ha.