Legendaren Tail Dragger är naturligtvis kvällens huvudattraktion, precis influgen till Sverige från bluesens Mekka; Chicago.
Men före honom spelar Slidin' Slim, Linköpings eget ess i bluessvängen. Med läckert skitiga strängar och en dammig röst boogar och slidar han in i känslocentrum. Ensam med sin gitarr lyckas han till och med att variera och driva på.
Efter att kompbandet spelat några trötta och hängiga bluesstandards är det till slut dags för kvällens förvandling. Upp släntrar den gamle bluesräven Tail Dragger och skapar med sin närvaro ett glimrande och taggat band.
Han lyfter bluesen till en helt annan nivå och man förstår hur det kom sig att Howlin' Wolf utnämnde denne stilfulle man, för kvällen uppklädd i sin snygga grå kostym och svarta cowboyhatt, till sin arvtagare. Rösten är som rostig taggtråd, den river och tar tag och vägrar släppa taget. Med texter som tar avstamp i de mindre lyckades kvarter beskriver Tail Draggerarbetarnas och de arbetslösas värld. Det är hårt och tufft och som en av låtarna heter "So easy to be missled" - det är lätt att hamna snett.
Efter mycket upptempo och boogiegungande bryts plötsligt mönstret och med slowbluesen "Please tell me you love me" skapas ren magi. Smärtans toner lägger sig som en skön filt över hela Gula paviljongen.
Som en av de sista låtarna väljer Tail Dragger att sjunga ut sin sorg över sitt skalliga huvud. Bland den manliga publiken var vi många som säkert tog till oss den lite extra, för det var många tunnhåriga och grå huvuden i publiken.
Efter en suverän blueskväll är det enda sorgliga att så många missade något så in i vassen skarpt.