Samarbetet mellan veteranen Thuresson och Östgötabandet gav blandade intryck. Inramningen var fin med grönska och porlande vatten. De tämligen primitiva scenförhållandena fungerade överlag, men frånvaron av en enkel spotlight resulterade i en ansiktslös jazzsångare och gick ut över kontakten mellan honom och lyssnarna.
Det gjorde också ärligt talat hans bundenhet vid textpärmen under konsertens första del. De sex numren med Beppe Wolgerstexter som kom under senare halvan lyfte lättare eftersom han kunde dem utan och innan.
Han sjunger fortfarande förvånansvärt bra och svängigt. Ibland överdrev han den mikrofonteknik som går ut på att öka avståndet till mikrofonen på starka höjdtoner, vilket resulterade i att dessa toner försvann alldeles.
Det nummer som rev ner mest applåder och satte fart på publiken var "Frihetens blues" som han skrivit själv. I övrigt fanns här låtar av Hoagy Carmichael, Blood Sweat & Tears och Olle Adolphsons fina "Vem tänker hon på?".
Östgötabandet är en duktig och ytterst följsam ensemble som också förmår leverera roliga och hörvärda soloinsatser. Jag gissar att omständigheterna denna gång gjorde att allt inte var färdigrepeterat, det resulterade i några tveksamheter om utförandet mellan dem och Thuresson.
I sådana här improvisatoriska sammanhang stör mig inte sådana bagateller nämnvärt, men när nu Thuresson gjorde affär av det, slog av, rättade musikerna, ville göra om slutet och nästan välte notställen för att få tyst på pianot - ja, då fick han det onekligen att framstå som ett irritationsmoment?
Annars: snygga arrangemang och många utsökta låtval.