Jodå, visst är eternellen Svante Thuresson ett fenomen. Han har funnits på min karta sedan 60-talet och har - med undantag för en period som jag tror var vid 70-talets slut - oftast förknippats med kvalitet i sitt repertoarval.
En stor del av hans svenskspråkiga nummer har texter av Beppe Wolgers, och det är motiverat att vi påminns om vilken talang denne hade för det idiom som är Thuressons.
Avslappnad röstHan ledde själv orkestern, gav tempi och slog in och slog av. Redan i hans inledande båda Povel Ramel-låtar blev det tydligt att han inte bara är skicklig och rutinerad i största allmänhet, hans främsta signum är i stället den personliga och karakteristiskt avslappnade rösten. Det hände att den lät lite trött och svajig, som i "Here?s that rainy day", men det var undantagsvis.
Den luftiga och ytterst långsamt framförda "Waltz for Debbie" hade knappt styrfart, men det fungerade. Extra plus för Niklas Hakegårds pianofills och Thuressons slut-ton i halvfalsett. Den fina tagningen av "Sunny" innehöll ett av flera fina sax-solon från Hans Åkesson.
StorbandssoundI flera nummer sträckte Blåsarsymfonikerna sig efter ett storbandssound, och tack vare fina arrangemang var deras insats mestadels riktigt verkningsfull. De gjorde också ett särdeles gott intryck när de före Thuressons entré med fingertoppskänsla framförde ett Gershwinpotpurri samt Monks tidlösa "Round midnight".
Kvällens varmaste applåd brakade loss efter det att Thuresson tillsammans med Östgötabandet gjort en övertygande "Lucretia Mc-Evil", nära Blood, Sweat & Tears original och med en intensitet som bröt av mot konsertens övriga och mer tillbakalutade inslag.
GUNNAR EKERMO