Lisa Nilssons pågående turné har delvis ett tillbakablickande perspektiv där låtvalet speglar hennes 20 år på scenen. Vi får bland annat höra "Min man" som hon skrev redan som 17-åring och som fortfarande håller måttet hyfsat, kanske mest tack vare hennes omvittnade sångförmåga. För sjunga kan hon, la Nilsson - snyggt och kontrollerat.
O-glammigt intryck
I intervjuer ger hon ett avspänt och o-glammigt intryck, något som är lätt att tycka om. Det är ju med rösten en sångerska ska göra jobbet, inte nödvändigtvis med koreografi, spirituellt mellansnack eller nyskapande ljussättning.
Ett bra band har hon också med sig, och alla stämmor och fills och sound är så rätta och avvägda. En genuin soulkänsla finns närvarande i allt, men inte av det svettiga och hårt jobbande slaget. Allt är softat och tillbaka- lutat, en svensk lagom-soul. Med det menar jag inget negativt, för den våglängd som Lisa Nilsson kommunicerar på är tilltalande och lätt att uppfatta. Men konserten som helhet blir en aning händelselös, steget till att i stället lyssna på låtarna från en cd är inte så långt.
Oerhört vackert
Oerhört vackert blir det när hon sjunger till ett diskret ackompanjemang, som i Peter le Marcs andaktsfulla "Handens fem fingrar" och sin egen ädelsten "Säg det igen". Den brasilianska inspirationen har självfallet öppnat nya och efterlängtade dörrar för henne, och även om en del av den latinamerikanska satsningen inte har samma bärighet som hennes äldre material så finns här säkert mer att utveckla.
Man förstår att hon ville hitta andra uttryck än de Mauro Scocco-låtar hon under en period var bunden vid, men oj så fint allt faller på plats i Scoccos "Ändå faller regnet"!
Intimare lokaler
Lisa Nilsson passar nog bättre i intimare lokaler än på en stor scen, men hon lyckas trots allt åstadkomma en påtaglig närhet med den uppskattande publiken i Crusellhallen.