"Grease" är en musikal som nästan alla har sett. I den här versionen av "Grease" så är handlingen placerad i Sverige och Stockholm 1959 istället för USA som i originalhandlingen. Det ger svenska namn på roller och placerar handlingen på Södra allmänna läroverket. Det är rätt vanskligt men samtidigt modigt att göra den formen av grepp med en välkänd musikal, men det funkar. Den svenska versionen av Grease är till och med bättre än originalet och den svenska översättning som använts hittills.
Anders Lundins bearbetning av manus och sångtexter gör "Grease" äntligen rättvisa. Dessvärre gäller inte det för huvudrollsinnehavarna. Jag har sett elever på De Geer-gymnasiets estetiska program mer övertygande än Marie Serneholt och Sebastian Karlsson i rollerna som Sanna (Sandy) respektive Danne (Danny). Det räcker faktiskt inte med att kunna sjunga och se bra ut. I en musikal, även så pass simpel som "Grease", måste man kunna agera.
Det som räddar uppsättningen är birolls-innehavarna med Sara Sommerfeld i täten som söderbönan Doris (Betty Rizzo).
Även Nour El-Refai i rollen som Jill briljerar och visar vilken sann skådespelerska hon är, likaså Ewa Fröling som gör en hedervärd insats som den våpiga fröken Lund. Det är synd att det ska behövas starka birollsinnehavare för att lyfta en föreställning, oftast så klarar huvudrollsinnehavarna det själva.
Att dessutom påstå att Sanna kommer från Hudiksvall när hon pratar solklar stockholmska känns inte helt trovärdigt, men så går det när kändisskap går före talang i castingen.
Jag hoppas att det är den här versionen av Grease vi kommer se i Sverige i fortsättningen, men jag hoppas att det sker med skådespelare som faktiskt kan agera.
EMIL ÅKERÖ