Det är mor som är min musik. Det är hennes röst som talar i den, jag har velat ropa ut vad hon aldrig kunde säga. Orden kommer från komponisten Allan Pettersson och beskriver den ledgångsreumatism som moderns led av och som senare även drabbade honom själv. Gud är ett monstrum, han låter oskyldiga människor lida.
Allan Pettersson började skriva musik 1934 och studerade för bland andra Olsson, Mann, Blomdahl och Leibowitz. Hans Barfotasånger skrevs under 40-talet och utgör en del av det tonala materialet i flera av hans symfonier, bland annat den första ofullbordade som existerar i två orkestrerade manuskript. Igår kväll framfördes denna musik i en urtextversion.
Detta innebär att ingen ny musik är tillskriven och att framförandet omfattade luckor där dirigenten Christian Lindberg endast takterade. Detta omdefinierade begreppet paus en smula, publiken gjordes till medskapare, något som hostattackerna inte kunde rå på. Verkets avslutning med den fragmenterande orkesterklangen blev till ett pussel där alltfler bitar saknades.
Symfonin har en tät textur och är fylld av handlingar och händelser, förtätningar och förtunningar. Lindberg framhöll storformen och byggde upp ett ambitiöst och dynamiskt musikhus med både rasande avsnitt och som kontrast en gnagande melankoli. Mer mörker än ljus.
Konserten spelades in av Sveriges Radio och i vår hoppas vi på att symfonikerna går in i skivstudion med denna explosiva musik.
En speedad Christian Lindberg eldade även på symfonikerna i Antonín Dvoráks Symfoni från den nya världen. Med hela sitt emotionella register öppnade Lindberg upp bottenkrafterna i blåsarstrukturerna och kontrade med de svagaste av nyanser i stråket. Allt eller inget. Tempovalen polariserads på samma vis.
Till skänks fick han en frustande vital tolkning med omsorg om de rytmiska detaljerna, men även en onödigt överdramatiserad iscensättning med problem att foga samman de olika delarna i avslutningssatsen.
Unga trumpetaren Tine Thing Helseth stod för den historiska traditionen. Hon hade en sjungande ton, säker fraskänsla och satte enkelheten i fokus. Rent och snyggt och lite tråkigt. Christian Lindbergs Haydnkomp framfördes med respekt för traditionen.