Sällan eller aldrig har jag sett Crusellhallens scen så full av medverkande, en väldig orkester och en mastodontkör. Att låta ungdomarna musicera med symfoniorkestern var en mycket god idé: alla vann på det och dessutom lät det bra!
Sinnlig upplevelseOffenbachs uvertyr till "Orfeus i underjorden" innebar en sinnlig upplevelse, eftersom den storslagna musiken mådde utmärkt av den stora orkesterns mättade sound. Och när kören öppnade spjällen i de båda satserna ur Orffs "Carmina Burana" blev det ännu maffigare. De där styckena är ofta hörda, ändå lät det lite ovanligt med klangen från så unga röster. I fortepartierna hade kören svårt att hävda sig mot orkestern. Den volymmässiga balansen återfanns i stället i "Fångarnas kör" av Verdi - tack vare Gunilla Frödéns körarbete lät det fint när så många sjöng unisont och vårdat.
Återväxten säkrasUruppförandet av Andrea Lindberg Tarrodis oboekonsert "Flyttfåglar" med solisten Bela Tarrodi började dröjande och vackert i de höga stråkarna. Jag märkte ingen påtaglig puls eller harmonisk utveckling, men med de stilla rörelserna förmedlade kompositionen ändå en känsla, som subtila skiftningar i en vattenspegel.
Efter det att ungdomssymfonikerna på egen hand spelat Halvorsens "Bojarernas intåg" åstadkom dirigenten Alexander Hanson tillsammans med symfoniorkestern en förtätad och av patos vibrerande "Nocturne" av Sibelius.
Med den här sortens samarbete säkras återväxten bland Linköpings sångare och musiker, och min förhoppning är de alla fortsätter att sjunga, spela och utvecklas för att därmed berika sin egen och andras tillvaro.
GUNNAR EKERMO