Konsertprogrammet denna kväll innehöll två verk med stor kontrast till varandra. Ändå fanns här gemensamma trådar i något som kan räknas till romantiken: Musik med en individuell, expressiv röst, och ett starkt känslospel med stora dynamiska skillnader.
ÖvertygelseChristian Lindberg och Sara Övinges tolkning av Mendelssohn präglades av koncentration, distinkt spel, tydlighet och en drivande energi. Framförandet kändes vitalt.
Den unga solisten hade en klar och bärande ton i instrumentet. Hon spelade med stor övertygelse och ett personligt, fysiskt uttryck. Hon tog ut svängarna ordentligt i solokadenser, med modet att vila med tystnaden i musiken. Det var stundvis högt tempo men aldrig utan kontroll i ett engagerat och imponerande framförande.
Kvällens tyngd vilade dock på den stora symfonin av Allan Pettersson. Ett stycke på drygt en timma och i ett enda långt sammanhängande flöde.
Alltför sällan hör man i dag i Sverige denne landets främste symfoniker. Han är mer uppmärksammad utomlands, vilket även Christian Lindberg tog upp i en muntlig presentation av verket.
Berörde på djupetPetterssons symfonier är musik med stor spännvidd. Det pendlar mellan tät, mångstämmig väv och enkla avskalade melodimotiv. Det går från tungt, dramatiskt brass och slagverk, till stilla, svävande stråkar.
Musiken växer och böljar i långa linjer. Att vara i den är som att vandra i en egen värld med starka, säregna bilder. Utgångspunkten är ofta några återkommande teman eller motiv. Upprepningen är en viktig komponent i denna obönhörligt växande musikvärld.
Orkester och dirigent lyckades väl med att hålla samman det stora verket. Det blev en tolkning med både kraft och innerligt lugn som berörde djupt.