Kanske är det logiskt att deras låtar ofta utmärks av en skäligen okomplicerad musik utan egentligt egenvärde, den ska vara en enkel bärare av orden - inte konkurrera eller ta över.
Tomas Andersson Wij är utan tvekan en driven och gudabenådad textförfattare med en formuleringskonst som både imponerar och berör. Hans berättelser fordrar koncentration och ger lyssnarna en hel del att bearbeta, medan den musikaliska inramningen inte kräver något. Jo, tålamod ibland: i flera låtar, exempelvis "Bläckfisken", upprepas samma melodiska fras om och om igen, det blir enahanda. Om uttrycken varierades mer skulle upplevelsen växa dramatiskt. I vissa låtar sitter jag och längtar efter något oväntat, kanske ett nytt ackord som öppnar upp och kastar ljus och färg över innehållet - men det kommer sällan.
Slut på gnället och över till allt som var bra: TAW vann välförtjänt alltmer av publikens gillande. Igenkännandet och vemodet och längtan delade vi på allesammans, tack vare hans mästerliga sätt att tydliggöra det namnlösa. Sångerna från "Ebenezer", hans första album, stod sig fint bland alla nytillskott. Hans framtoning var som alltid sympatisk, bandet lät inte dumt och när han bland alla allvarsord kostade på sig att vara lite rockigare och gladare blev responsen omedelbar, mest märkbart i den uppmuntrande "Oroshjärta". Och en så vackert gnistrande ädelsten som den innerliga och kärleksfulla "So long" måste man bara älska!