De Geerhallen, Norrköping
28 mars
Två textfraser med liknande innebörd slåss om utrymmet inuti mig när jag efter konserten med lätta steg går mot parkeringen. Dels – förstås – ”O eviga ungdom mitt hjärta är ditt” från ”Calle Schewens vals” av pappa Evert. Men också ”Forever young” av Bob Dylan.
Det Taube och Dylan hyllar har förstås inget med fysisk ålder att göra. Utan mer inställningen till själva livet, till allt livet kan erbjuda om man behåller ett ungt sinnelag.
“May your songs always be sung, and may you stay forever young”.
Sven-Bertil Taube, 80 år, kommer in på scenen, prydligt klädd i vit, nystruken skjorta, svarta byxor. Här ska hyllas dem som hyllas bör. Vänner som Olle Adolphson, Lars Forssell, Ulf Björlin och Carl-Fredrik Reuterswärd. De är borta nu, men Sven-Bertil levandegör dem, berättar anekdoter, sjunger sånger man inte visste fanns.
Kanske blir det lite för mycket av det goda. Men å andra sidan var ska man annars få ta del av dessa sköna nedslag i svensk underhållningshistoria. De gör sig bäst i muntlig tradition. Och Sven-Bertil har humor!
Det här är en konsert man sent kommer att glömma. För den som älskar Taube och Olle Adolphson river visorna upp stormar i bröstet. Det är så ovant att möta dem med stor orkester bara, men dirigenten/arrangören Peter Nordahl har lyhört närmat sig materialet och flera av visorna känns förvånansvärt tidlösa. Roligt för SON att med den äran få deltaga i ett sådant framgångsrikt projekt.
Det är intressant att Nordahl & Taube har fastnat för Olle Adolphsons 70-talsrepertoar. Att visor som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Ge mig en dag” sjungs och sjungs in på skiva och att nu även Sven-Bertil har sällat sig till den skaran. Men Sven-Bertil, varför väntade du så länge?
Sven-Bertil Taube berättar om ett besök på kyrkogården i Ravlunda på Österlen där Olle Adolphson ligger begravd. Han funderar över hur väl han egentligen kände sin barndomskamrat. Sällan har ”Ge mig en dag” känts så dubbelbottnad, ändå mitt i prick.
Sven-Bertil sjunger visorna klanderfritt. Och när han inte sjunger så deklamerar han. Det är nästan lika trollbindande det. Han har en gentlemans utstrålning, men kan fortfarande busa som en tonåring, som när han stjäl en puss av sångerskan Myrra Malmberg i tackapplåden.
Slutgesten är fenomenal. Sven-Bertil höjer blomsterkvasten i luften som en OS-medaljör och jublet vet inga gränser.