Thåström vinner med sitt uttryck

En stor kritikerkår har upptäckt en blotta, och kastar sig över pennvässaren. Thåström har bytt stil, har bytt ner sig. För min del kan jag låta dem hållas.

I synnerhet står det klart när jag ser hans teatraliska uttryck på scenen, inför cirka 2 000 personer i Linköpings sporthall. Till och med "The Haters" (historisk för sitt innehåll men rätt trist) blir helt okej live.

Thåström snubblar lite över den centralt placerade, akustiska gitarren när han går upp på scenen till "Kort biografi med litet testamente". Thåström rör sig spattigt fram och tillbaka och liksom eldar upp Ossler/Nimmersjö på flankerna. Till slut måste han plocka undan gitarren i mitten, för den står i vägen.

Men den ska snart användas.

Trots att energin från stjärnan Thåström är uppenbar har jag nog aldrig sett en så här lugn konsert med honom. Jag tycker om det nedstämda mörkret i tonerna. Det är inget fel på urladdningarna, det är häftigt att se hur Thåström tar i ända från tårna inför varje låt.

Naturligtvis kan jag inte räkna med konstant drag på konserterna när skivorna är så nedtonade. Men på tidigare spelningar har han skämt bort mig med något som uteblir den här gången.

Det är egentligen bara i det fantastiskt utförda extranumret "Du ska va president" som allt exploderar.

Nåväl, det är meningen och bra i alla fall tänker jag. Det ska inte vara något ös den här gången. Det är uttrycket som vinner.

Och faktiskt är det så. Även om "Var e vargen" har låtit bättre så går den rakt in i en mullrande mörk - och långsam - "Alla vill till himlen". Det är grymt bra, och vackert. Men lite ojämn är spelningen.

Vi får en lysande "Om Black Jim" som tas ned med en uddlöst brölig "Höghus, låghus, dårhus".

Spelningen speglar materialet på skivorna, som pendlar mellan fullkomligt briljant och sådär. Men det känns ändå genomtänkt och just det ? meningen.