För en dryg månad sedan var jag i Stockholm och såg den forne Pink Floyd-basisten Roger Waters uppsättning av skivan The Wall från 1979. Det var en teknologiskt avancerad show, storslagen och med det sociala patoset i framkant.
Motståndet mot krig, religion, staten och multinationella företag gick inte att ta miste på.
Allt var givetvis minu-tiöst framfört, tekniskt fulländat in i minsta detalj. Problemet var att det blev för avlägset och sterilt.
Inga nerverNär Damkören i Norrköping tar sig an samma skiva finns det tveklöst hjärta så det räcker och blir över. Tillsammans med körledaren Hartvig Gjesdahl, leadsångaren Mats Seiterö, gitarristen Mi- kael Qvist, basisten Chrille Möller och trummisen Pablo Diaz och god hjälp från Diamantens skolkör framför de ett av rockhistoriens största verk, utan synliga premiärnerver.
På grund av ostadigt väder flyttar konserten in på Kulturkammaren där det blir trångt och bastuvarmt. Ändå får jag vid flera tillfällen gåshud.
Idel höjdpunkterAtt det lilla bandet kan låta så stort är imponerande.
Och med kören i ryggen låter det fantastiskt bra. Att vi helt går miste om det visuella gör ingenting, visserligen blir det ibland lite svårt att hänga med i vad de olika musikstyckena fyller för funktion, särskilt mot slutet där det finns många kortare låtar som mest är till för att föra handlingen framåt.
Men det är en anmärkning i marginalen för på det hela taget bjuds vi på en alldeles speciellt fin konsert med ständiga höjdpunkter.
PELLE GUNNARSSON