Tilltalande och spänstig premiär på musikdagarna

Finskt och svenskt före paus, italiensk efter. Det var programidén, och av detta blev det en riktigt lyckad konsert.

De tre inledande orkesterstyckena var komponerade av Väinö Raitio, en för flertalet okänd tonsättare, verksam i stort sett under mellankrigstiden.

Här förenades, fick jag för mig, nordisk naturlyrik och en stämning av fransk impressionism från förra sekelskiftet.

Sex stycken av Sibelius följde så: tre kända sånger som omramades av korta orkesterstycken. Michael Weinius dramatiska gestaltning av sångerna, främst "Svarta rosor" imponerade verkligen.

Ett av de tre orkesterstycken var intressant: "Scen med tranor" är egentligen skådespelsmusik, och om tranorna, som här hördes i både klarinett och flöjt, sa Sibelius: "Deras läten är mitt livs ledtråd". Det tyckte man sig kunna avlyssna.

Efter ett sprakande framförande av Alfvéns "Festspel" återkom Michael Weinius med två mycket kända sånger: I "Jungfrun under lind" visade han upp lyriska kvaliteter, och så följde ett rasande grant framförande av ett av Jussi Björlings paradnummer: "Till havs".

Den italienska avdelningen inleddes med uvertyren till "Barberaren i Sevilla", utförd med en tilltalande munter spänst. Nino Rotas "La strada"-svit innehöll härligt varierad, fyndig och effektiv musik - troligen inte alldeles lätt men nog också tacksam att framföra.

Michael Weinius avslutande nummer var välkända verk ur operarepertoaren: "Sången till livet" ur "Tosca" och Leoncavallos "Skratta Pajazzo", framförda med en inlevelse och gestaltningskraft som gjorde stort intryck.

Efter slutnumret "O sole mio", som här gavs en mer dansant version än man vanligen hör - kunde man tänkta sig att det inte var så lätt att finna ett verkningsfullt extranummer. Men det var det minsann: Franz Lehárs "Du är min hela värld".

Stort bifall, förstås!