När Tommy Emmanuel - omtalad gitarrist från Australien - intar Crusellhallen på lördagskvällen är det nästan fullt. Publiken får uppleva ett näst intill övermänskligt gitarrplockande som präglas av makalös livfullhet. Stundtals befinner sig Emmanuel ensam på scenen, men backas ibland upp av sitt kompband.
En salig blandning
Emmanuel spelar vad helst han behagar. Jag upplever en salig blandning av lite allt möjligt. Jazz och blues i blandade former. Folkmusik och country. Och det förekommer även mer svulstiga passager då arrangemangen tenderar åt AOR och progressiv rock. Oftast spelar Emmanuel på en akustisk stålsträngad gitarr, men byter emellanåt ut den mot elgitarren.
Emmanuels rytmiska anslag är hänförande, och gitarren är ett minst lika viktigt rytminstrument för honom.
Slår vildsint
Vid ett tillfälle tar han fram någon slags visp som han slår på gitarrlådan samtidigt som han vildsint slår sina handflator på den, knäppandes sina fingrar över strängarna. Galet och underhållande.
Det händer att jag själv greppar en gitarr då och då, men jag är nog inte den gitarrnörd som förmodligen skulle slå sönder gitarren av ren frustration och aldrig mer titta åt ett stränginstrument efter att ha sett Tommy Emmanuel uppträda. Och jag är heller inte tillräckligt gitarrnörd för att lyckas behålla intresset på toppnivå under den två timmar långa konserten. Det är hur som helst, sett till helheten, ett mycket fascinerande framträdande. Och det är sant att jag aldrig tidigare upplevt någon behandla sin gitarr med en sådan precision.
DANIEL LARSSON