Oj oj, så mycket folk som ville höra Rigmor och Nisse och Blåsarsymfonikerna! Ingen kom dit i onödan, för det här var en väldigt bra konsert. Mest utrymme fick Nils Landgren, med sin rutin fyller han lätt ut en sådan roll. Han har genom åren spelat så mycket att musiken i sig knappast är en uppförsbacke för honom, snarare torde utmaningen vara att hålla entusiasmen vid liv.
Så fort Landgren började spela märktes publikreaktionen: här står en 24-karatig artist! Hans första tromboninsats i Att angöra en brygga var oemotståndlig, behärskad och med en tonkvalitet som av röd sammet. Det sinnrika arrangemanget tillät Martin Orraryd att briljera på xylofonen. I "She was too good for me" skapades stor skönhet av Landgrens karakteristiska sång till orkesterns känsligt målade klangfond.
I nummer som "Anything goes" och "Close to you" visade Rigmor Gustafsson sin säkerhet och stilkänsla, hon sjunger alltid kontrollerat och snyggt. Denna gång fann jag dock inget i hennes framförande som stack ut på det vis som exempelvis Landgrens i "Lapp-Nils polska", roligt spelad och arrangerad och med folkligt tunga fotstamp av orkestern. Ännu mer skärpte jag lyssnandet i "The forever flower" ur Thad Jones´ repertoar, vars underfundiga ackordbildningar gavs full rättvisa av Landgren och orkestern.
Blåsarsymfonikerna har en imponerande bredd: seriöst och populärt och massor däremellan. Det är en riktig och nödvändig satsning. Lika sant är att allt inte passar dem lika bra. I Chick Corea-medleyt blev "Spain" kantig och tungfotad, medan balladtempot i "Crystal Silence" fungerade bättre. Som en grund för solisterna att glänsa och dansa på lina över var de välljudande och pålitliga. De är ju heller inget storband, men i Gustafssons "Too close for comfort" och Landgrens "Balkan blues" svängde det om dem (inte minst tack vare det mer genuint jazziga kompet) och de spelade fantastiskt bra!