Den här oktetten ägnade konserten helt och hållet åt Duke Ellingtons repertoar. Ett av hans adelsmärken var högklassiga solister, och sådana fanns även på Sagateaterns scen. Det var befriande att konstatera att även om Dukes anda och respekten inför den fanns närvarande så försökte ingen av musikerna att kopiera någon av de klassiska soloinsatserna. Istället bredde var och en ut sin egen uttryckslust, dock med bibehållen känsla för idiomet.
Tenorsaxofonisten Fredrik Lindborg tog för sig redan i inledande "In a mellow tone". Trots att han bredde ut sig i chorus efter chorus behöll han intresset genom sin variation och sitt utspel. Trumpetaren Karl Olandersson är alltid en fröjd att höra, den här gången verkade även han själv tycka att det var roligt. Han var den av solisterna som lyckades överraska mest. I "It don´t mean a thing" lyfte intensiteten i hans spel hela bandet till kokpunkten.
Någon flygel finns inte att tillgå på Saga, så pianisten Daniel Tilling kan inte lastas för att hans elektroniska surrogat lät lite ledsamt i längden. Annars imponerade det dynamiska ensemblespelet, precisionen var oftast knivskarp utan att fördenskull bli klinisk och livlös. Om jag såg rätt så fanns inga noter framme utan allt spelades utantill. Arrangemangen hade gjorts inom gruppen, de tillvaratog den för Ellington så viktiga spänningsrelationen mellan individ och kollektiv. Det nummer som tydligast lämnade sin upphovsman bakom sig var "Caravan" som här fått ett lite modernare tangoartat stuk. Men det var minst lika givande att höra ett av Bubber Miley´s paradnummer från 20-talet, den genuint Cotton Club-ekande "The mooche".
Det var uppenbart att Stockholm Swing All Stars träffade mitt i prick hos den stora publik som verkade ha hungrat och törstat efter just detta. Spelglädje på scenen och lyssnarglädje i salongen - kan det bli bättre än så?