Det stod ett höstskimmer över Crusellhallen ikväll. Och då menar jag den höst som inte är julpyntad sedan början av november, utan den årstid som andas av melankoli, men också färgas av lövens alla nyanser.
Konsertsalen är inbäddad i mörker, men mitt i strålkastarljusets gröna, röda och gula strimmor står Sophie Zelmani. Och det är där höstens olika intryck möts. Sophie sjunger med en röst som är ljus på ytan, lätt hes och varsamt svävande. Sångerna klingar i sin dysterhet, är svarta, men aldrig grå, och texterna lämnar varje utrymme för tolkning.
Det hela är återhållsamt, men genomgående vackert. Sophie öppnar med musik från nya skivan ”Everywhere”, gör en halvtimme in i konserten ett försök att vara spontan genom att be publiken önska låtar, tappar bort sig själv i några av sina mest bekanta alster, och fortsätter sedan genom konserten med en blandning av gammalt och nytt. Sångerna framförs med det typiska gitarrackompanjemanget som vibrerar med varje sträng, tidvis tydliga pianotoner, och trummor som oftast sveper sin takt. Sophie är uppbackad av duktiga musiker, som då och då sträcker ut låtarna eller förstärker dem. Tempot är för det mesta stillsamt, men blir emellanåt kraftfullt, inte minst i konsertens extranummer. Själv är Sophie försiktig och känslan blir mer att jag möter musik och texter, än personen bakom dem. Jag inser också, efter att det senaste året ha snöat in rejält på Zelmani och fyllt på skivsamlingen (jupp!) i den riktningen, att hon egentligen bara rör på ytan av sin sångskatt. Men den ytan griper tag, berättar, ger utrymme för egna tankar, och låter inte minst november vara en stund av (faktiskt välbehövlig) svärta.
Christina Öberg