"Regnponcho 50 kronor" ropar ett tiotal försäljare redan vid ingången till festivalområdet. Vädrets makter verkar inte vara några större beundrare av årets musikaliska upplägg, vilket är förvånande då arrangörerna har lyckats boka större dragplåster än någonsin tidigare.
Eller vad sägs om Neil Young, vars imponerande framträdande inleddes med en hel arsenal av briljanta klassiker framförda på gitarr och tramporgel. Mot slutet blir dock mängden utdragna gitarrsolon, levererade med ryggen mot publiken, lite väl frekventa för alla utom de mest inbitna beundrarna. En artist som däremot underhöll från början till slut var Seasick Steve, som med en oöverträffad publikkontakt framförde sin medryckande blues hämtad direkt från den amerikanska södern.
Det var inte enbart de utländska gästerna som imponerade - kvällens mest surrealistiska framträdande stod Fever Ray för. Med lasershow, indianmasker och blinkande armaturer frammanades känslan av att befinna sig mitt i en obehaglig men hjärtskärande vacker scen från en David Lynch-film. Även Florence Valentines energiska vänsterpop och Moneybrothers explosiva framträdande måste nämnas i de mest positiva ordalag.
Det enda som saknades var ett visst mått av utländska artister på gränsen till sitt genombrott. Detta är dock ett ansvar som överlämnas till mindre festivaler. När så regnet öser ner och kängorna är till anklarna nedsjunkna i leran känns det tryggt att höra Nick Caves The Ship Song, lika strålande framförd som alltid.