Anna Järvinen öppnar med egna "Här är du ett hån" men blir snart avbruten av en kraftig rundgång. Man hade kunnat vänta sig ett utfall mot den stackars ljudteknikern, men Anna låter sig inte rubbas. Hon ler medan felet åtgärdas och diskuterar inför öppen ridå med sin pianist Fredrik Swahn om de ska ta om låten från början eller fortsätta där de var.
Det här skapar en avspänd stämning redan från start. Avståndet mellan publik och musiker är i princip obefintligt, rena vardagsrumsstämningen råder. Anna har en lite fnissig, vimsig framtoning i mellansnacket, men när hon väl sjunger är det inget trams. Blir hon störd av ett plingljud i en takttickande metronom så stänger hon helt sonika av den. Och börjar om.
Det är sällan man får uppleva en sångerska med sådan intensitet. Rösten är egentligen ganska liten, men sättet att kvida fram orden, att visksjunga fraserna, att använda falsettrösten, är speciellt. Soundet av hennes röst är viktigare för min upplevelse än hennes texter. Hennes kroppsspråk förstärker det hon vill ha sagt; hon kränger, dunkar med vänsterhanden mot kroppen, spretar med fingrarna.
På skiva har Anna Järvinen haft ett fruktbart samarbete med musikerna i bandet Dungen. Den senaste, "Anna själv tredje" hyllades för sina intrikata arrangemang och stora instrumentering. Det blir givetvis annorlunda att uppleva henne så här, men sångerna fungerar bra även på detta vis.
Repertoaren kommer från alla tre albumen, några favoriter för mig är den franskt chanson-doftande "Nattstämning" samt "Nedgångslåten", som hon kör på begäran. Några covers läggs in friktionsfritt: Christoffer Sanders "Äppelöga", Karin Boye/Berndt Egerbladhs "Ja visst gör det ont..." och - mer överraskande - The Bangles 80-talsballad "Eternal flame".
Det är underbart med en konsert som inte går på räls utan som vinglar sig fram en smula. Där skickliga artister chansar lite och låter saker bara hända. Arrangörerna Klubb Din Mamma har hittat det perfekta rummet för sådant i denna bar. Men det blir inte lätt att följa upp den här spelningen.