Cellon är det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten, fick vi veta när Linköpings Symfoniorkester inledde vårens första konsert. När det gäller Carl-Oscar Österlind stämmer det verkligen, hans cello sjunger som en kvinna och är ljus och slank som honung. Edward Elgars cellokonsert, en av de populäraste i genren, flöt fram till synes spontant med många tillfällen för Österlind att vila i sin behagliga klang.
Excellerade i tremoloI andra satsens hastiga Allegro molto excellerade han i ett elegant tremolo som förtydligade både melodi och rörelse. Musiken hade också några oväntat stillastående partier trots att lite spetsigare rytmer hade kunnat bidra till mer framåtdriv.
Dirigenten David Björkman hade överlag behövt vara mer distinkt och flexibel för att få fram Lisos fulla potential. I den inledande Akademisk festouvertyr av Johannes Brahms frestades Björkman att betona kontrasterna i den från början fragmentariska musiken, byggd som den är på tyska studentsånger. Resultatet var dessvärre ganska osammanhängande.
Otålig förväntanDäremot var Liso en självständig, ohejdbar kraft i Brahms andra symfoni. Entusiasm och otålig förväntan genomsyrade musiken, en inlevelse som tillsammans med organisk dynamik lade tolkningen på en mycket hög nivå.
Björkmans mjuka dirigering kändes mer relevant och han fick fram stora linjer och rymd i klangen. Framför allt lyckades Liso med balansen stämmorna emellan och snygga, distinkta rytmer. Slutet var pampigt och festligt - allt som det måste vara - tack vare säkra och passionerade insatser från hela orkestern.
MOLLY TELEMAN