Håkan Hellström lade sitt hjärta i händerna på tio tusen festivalbesökare i Arvika och fick dem att tro att det här var hans sista spelning på jorden.
ROCKFESTIVAL
Arvikafestivalen 17/7 2005 med Håkan Hellström, Ed Harcourt, Robyn, Acid House Kings, The Ark, The Concretes och Differnet
Som andra låt på konserten spelar Håkan Hellström "Ramlar" och någonting drabbar publiken. Planen framför scenen exploderar och tiotusen par fötter sätts i rörelse.
Jag får en känsla av total frihet i bröstet och undrar varför inte alla artister kan förmedla en sådan eufori; varför artister som Robyn, Winnerbäck och Di Leva mest verkar ha haft en dag på jobbet då de uppträtt på festivalen, medan Håkan Hellström får oss att tro att det här är den sista spelningen på jorden.
Man tackar Gud för artister som Hellström och för Ed Harcourt, som uppträtt på festivalen en stund tidigare, som har förmågan att lägga sitt hjärta i handen på sin publik. En svarthårig flicka bredvid mig ber mig att hålla i hennes handväska medan hon dansar. En gråhårig farbror bakom henne höjer sina händer mot scenen.
Och jag tar några försiktiga danssteg själv och glömmer bort att jag nog är lite för gammal för sådant här och att det är lera under sulorna och att kroppen är en smula trött efter två och en halv dags festival. Och så tittar jag upp och ser att, tamejtusan, har inte det gråa molntäcket spruckit upp?
Några meter framför mig står festivalgeneralen Jonas Hallberg och jag kan se på hans rygg att han i denna stund är en nöjd människa. Några timmar tidigare har han hållit presskonferens där han bedyrat att det blir en festival även nästa år och att den kärva ekonomin är säkrad. Nu befinner han sig mitt i publikhavet och snett bakifrån ser det ut som att han ler.
Vi i publiken är nog en vacker syn, där vi står och dansar till världens bästa Håkan. När konserten är slut tar också den breda, folkliga delen av Arvikafestivalen slut. Vi som dröjer oss kvar -- det vill säga de yngre och vi som har varit här sedan festivalen öppnade för tre dagar sedan -- får bland annat höra svenska Acid House Kings, som på scenen vrider upp volymen och låter sina fina, men försiktiga sånger förvandlas till smittande skramlig gitarrpop. Euforin får sin förlängning ännu en stund. Sångerskan Julia Lannerheims leende dröjer sig kvar på våra näthinnor när vi sedan släntrar hemåt.