En sommar som denna är det närmast oundvikligt att referera skeenden utan att göra det i fotbollstermer. En sommar som denna är det också närmast omöjligt att inte skriva om festivaldöden. Och landar man då in på schlager, så inser man snart att det handlar om semifinaler och halvlekar, snarare än om vinnarakter.
Diggiloo i Vadstena och jag förundras över laguppställningen. Lagkapten Lasse Holm är självklart på plats, men tycks delvis ha valt en annan speltaktik än tidigare år. Visst finns där några självklara schlagerproffs, men ännu fler ospelade kort och få riktiga toppnamn. Och det är betydligt mycket mindre schlager i spelet än tidigare år.
Första halvlek börjar som en gäspning i april. Det påbjuds visa och jag anar försvarsspel på backlinjen snarare än vågade sångarinsatser. Överraskningen blir därmed positiv med reggaeinfluerad Bellman, Supremes-inspirerad Taube och Alice Tegnér i rap-format. Fortsättningen bjuder på tolkningar av Orup och Veronica Maggio, och lyfter på allvar i Magnus Johanssons Ack Värmland du sköna på trumpet och ett avslutande schlagermedley.
Andra halvlek börjar i ett 80-talsrus och fortsätter in i 70-talet. Och någonstans är det så som Diggiloo-uppsättningen gör sig bäst: i egna tolkningar av andras nummer där ös går före skönsång enligt devisen more is more. Men sångarinsatsen är ojämn och ljudet sviktar ibland i en show som i övrigt satsat mer än vanligt på klädutstyrsel. Det märks tydligt att rutin går före nyhetens behag, när det gäller. Andreas Lundstedt i Cry me a river och Jessica Andersson i Eurythmics Sweet dreams glimrar på egna planhalvor, medan andra nummer glöms bort innan de är klara. Utöver laguppställningen Lundstedt, Andersson och Johansson kommer kvällens bästa passning från lite oväntat håll: jazzsångerskan Gunhild Carling visar på proffsform och har förmodligen chans att flytta upp en division i kändisskapsligan. Målfotot för kvällen står dock en ballongdansande Markolioo för, i en show som å ena sidan påstår att ryktet om (schlager)festivalens död är synnerligen överdrivet, samtidigt som man själv breddat sin repertoar bort från just schlagern.