Jag har ett ambivalent förhållande till Tomas Andersson Wijs musik. Har jag upptäckt. Lite förvånat, för tidigare har jag verkligen köpt hans uttryck rakt av.
De ofta vemodiga sångerna har varit som en mjuk yllefilt att svepa runt sig och vila i. Men på sistone har mitt behov av den där filten blivit allt mindre, det vemodiga har börjat kännas enahanda. Det kommer liksom ingen vart.
Jag är alltså inte så peppad inför konserten på Sagateatern, men, hatten av, inledningen med "Svenska zombies" och "Det ligger i luften" från senaste skivan "Spår" är stark. Den sistnämnda av låtarna bygger upp en stämning som känns som en avskjutningsramp för något som bara kan gå uppåt. Trummisen Per Eklunds intensiva sätt bakom sina instrument gör även sitt till för att höja intensiteten.
Men det planar ut. Det blir mellansnack. Gitarren ska stämmas. Det stannar av. Gitarren ska stämmas igen.
Tomas Andersson Wij har precis botat en dunderförkylning och beskriver det som ett smärre under att han överhuvudtaget står på scenen. Kanske spelar det in, men tappar fart gör spelningen hur som helst.
Jag begär inte att Tomas Andersson Wij ska bli någon annan än den han är, de finstämda, långsamma sångerna har sin självklara plats i hans konserter. Men den där inledningen får mig att hoppas på något som sedan inte riktigt återkommer. Inte ens "Hälsingland" skapar samma känsla, samma tryck.
Mäktigast i den senare delen av konserten är den långsamt stegrande versionen av titelspåret "Spår".
När jag är tvungen att gå för att skriva den här texten dundrar applåderna för att få in Tomas Andersson Wij på scenen för extranummer.
Kvällen inleds med Ola Joyce, ensam med sitt piano och en handfull välkomponerade poplåtar som åtminstone fick mig att tänka på Supertramp. Eller som Mika med souligare och strävare röst.