Gissningsvis hade flertalet av de många åhörarna i St Larskyrkan i lördags minnen av Hans Fromholtz ända från 50-talet: han var ju verksam och ofantligt populär under så lång tid. Själv hörde jag honom första gången i början av 80-talet, och jag minns att jag då frågade mig själv: Vet den mannen hur bra han spelar? Det visste han naturligtvis mycket väl, men det lät han aldrig märka. Han var så återhållsam, verkade så anspråkslös, tillfreds tycktes det, om han bara fick spela - tillsammans med andra!
Naturligtvis var detta en minneskonsert, men man kunde också kalla det en stunds - nåja, en och en halv timme! - musicerande i minnets och vänskapens tecken. Stämningen var avspänd och varm, och tonen anslogs av presentatören Dennis Östryd, som också höll ett minnestal - kort, ljust och präglat av tacksamhet.
Man hade fått återbud som gjorde att programmet något fick ändras: både Nisse Sandström och Lennart Carling hade blivit hastigt sjuka.
Tv å sångsolister medverkade: Den redan nämnde Dennis Östryd har ju en härlig röst, vilken han verkligen vet att behandla, och Karin Hanson, vars musikantglädje och rytmiska säkerhet är stora tillgångar. Dennis Östryd var särskilt bra i "The nearness of you", och tillsammans gjorde de båda muntra och fina versioner av "I won't dance" (Louis och Ellas gamla paradnummer) och "It don't mean a thing". Här tyckte jag förresten att den fine pianisten Björn Liljeblad var som bäst. Han svarade också för en fin gest när han i detta sammanhang erinrade om en annan lokal jazzmusiker som vi på sistone förlorat: Carl-Otto Ousbäck.
Ja, det var mycket som fick en att känna inte bara vemod över skälet till konserten utan än mer glädje åt vad den gav. Man kan nämna Leif Bengtssons fina spel i Fromholtz "Det är min musik" och Sven-Erik Ahlströms skönt jazziga munspel. Många tyckte säkert att Nils-Inge Johanssons och Dennis Östryds lekfulla "Oop- boh-ah-dah" blev något av en höjdpunkt.