Det är alltid en lyx att få höra nyskriven musik eftersom den sällan uppförs fler än en gång. Sven-David Sandström som är en av Sveriges mest välkända tonsättare har kanske inte det problemet, men likväl är det fint att Weberkvartetten turnerar med hans nya komposition Seven Pieces For String Quartet (stråkkvartett nr 4). Gårdagens konsert var den näst sista för dem. Och det är en av de sista turnéerna i Rikskonserters försorg eftersom deras turnéverksamhet upphör vid årsskiftet.
Sandströms senaste kammarverk består av sju karaktärsstycken. Det här är en mogen kompositör som kan sina verktyg så bra att han inte behöver stila, han gör stråkkvartetten till ett enda instrument - med stor räckvidd. Weberkvartetten har en känslomässig genklang som svarar på musiken och låter den framträda som en helgjuten, vacker och lekfull svit som jag skulle vilja höra mer av.
Andra halvan av konserten med en av Ludwig von Beethovens sista kvartetter och den vidhängande, storartade Grosse Fuge på slutet var tyvärr inte lika spännande.
Tolkningen av kvartetten var grov, lät inte musiken andas. Dessutom led Cavatinan av intonationsproblem och en vass förstaviolin, vilket sänkte betyget till gränsen till en tvåa, men det kan eventuellt bero på störningsmoment utifrån.
Då är det roligare att tänka tillbaka på Miklos Rósza. Filmmusikkompositören gick över till att enbart ägna sig åt konsertmusiken i slutet av sitt liv och hans Stråkkvartett nr 2 opus 38 både flörtar med modernismen och håller sig kvar i romantiskt ungerska folkmusikinfluenser.
Mycket temperament och sträva fräckheter i stråken passar Weberkvartetten bra.
MOLLY TELEMAN