Det var så lite folk i Crusellhallen att det nästan var pinsamt, med tanke på det fina besöket. Både den första och den andra avdelningen började med trolska och mystiska tongångar som förflyttade oss in i ett klingande sagolandskap. Med en fascinerande tonsäkerhet kulade Lena Willemark, och Musica Vitaes stråkar fick en överraskande roll när de svarade sälgflöjten och kulningen. Det lät originellt, och trots den omisskännligt svenska eller nordiska prägeln så fick stråkarnas partier mig att associera till George Harrisons "Within you, without you".
Levande musikMan kunde höra en inrepeterad stämföring mellan Mats Edéns fiol och Jonas Simonsons flöjt, men eftersom de musicerade så levande i stunden gavs det ändå en improvisatorisk prägel. Det var roligt att ta del av Terje Isungsets okonventionella hantering av slagverk och rassel och pling, och kanske allra mest hans förmåga att åstadkomma ett obeskrivligt sväng med enbart en mungiga! En annan höjdpunkt var Willemarks vokala pärla Jag unnar dig ändå allt gott.
Konserten innebar kontraster och tvära kast, bland allt annat spelade Musica Vitae på sin mammas gata en rytmiskt vital Mozart. Jonas Simonson hade skrivit några innehållsrika satser för Johnny Hedlunds sopransax och stråkar, musiken var naturnära med en egendomlig men tilltalande rytmik och en vacker ton i Hedlunds saxofon. Överlag var alla kvällens tongångar milda och vänliga.
Stora ytterligheterJag hann dessvärre inte höra hela konserten, men det jag tog del av famnade över stora ytterligheter. När musiker från olika traditioner delar scenen med varandra ges inte stort utrymme för vars och ens personliga uttryck, så trots charmen med denna form av samarbete är det ju bra att de fortsätter ge egna konserter också?
GUNNAR EKERMO