Lars Winnerbäck
Sporthallen, Linköping
Man är ju lite bortskämd. De legendariska ishallsspelningarna 2004 och 2005 var riktiga helkroppsupplevelser, där Lars Winnerbäck, Hovet och publiken rörde sig som ett enda väsen och där det var generöst med högoktaniga gästartister.
Årets version av Winnerbäck saknar en hel del av ovanstående - inga gästartister, kanske bara femtioprocentig allsång i snitt, klart ruffigare lokal - men är på många sätt ändå egentligen bättre.
Att kompbandet Hovet har tjänstledigt är den största förtjänsten. Med det nya, akustiska folkrockbandet får vi betydligt mer spänst, dynamik och tvåtakt för pengarna. Och individuella prestationer av högsta klass: när riksspelmannen Anders Nygårds låter Rättvikshjärtat stråla hela vägen ut i stråkspetsen, när Ola Gustafsson bänder fram sitt mest ploinkiga ljud ur gitarren och inte minst när mäktige Anders Hernestam låter pukorna tala.
Fast det tar ett tag innan det tar sig. De gamla rockrökarlåtarna blir rätt jämntjocka även i den nya kostymen, och stundtals känns det som att låtarna betas av mer för att de råkar stå på låtlistan än för att det finns något viktigt att berätta. Det finns en del höjdpunkter tidigt i konserten: inledningen med rappa Pogues-stänkaren "Farväl Jupiter" och mäktigt suggestiva "Jag har väntat på ett regn" är klockren, och "En tätort på en slätt" gör sig så klart perfekt i Linköping.
Men det är först efter en timme som det drar igång ordentligt. Plötsligt brister bandet ut i en väldigt livfull version av gamla 90-talsdängan "Nånting större", följt av splitter nya tvåtaktsorgien "Och det blåser genom hallen". Och just när det är som svettigast i Sporthallen springer bandet ut och lämnar Lars kvar ensam med Anna Stadling för en väldigt finstämd "Jag är hos dig igen", innan den mäktiga låtkvartetten avslutas med kvällens höjdpunkt: fiolerna, trycket, texten i den starka skilsmässohymnen "Tidvis".
Lars själv är på skämtsamt humör. Mellansnacken är om möjligt ännu färre än vanligt, men när han börjar jiddra loss om att han ska flytta till Linköping och spela i Sporthallen måndagar, tisdagar och onsdagar, fri entré, "kommunen får betala", är det roligt och än mer crazy blir det när han innan sista extranumren drar någon oerhört flippad historia som inbegriper både en liten räv och Lazlos pizzeria i Hjulsbro.
Annars styr han sin publik med små medel. Det är imponerande att se hur en subtilt höjd gitarrhals kan få hela parketten att göra vågen.
I slutet av konserten får han så klart släppa mikrofonen och skippa finliret. "Hugger i sten" ska sjungas av publiken och ingen annan, och när han avslutar med "Kom änglar" och en till synes fullständigt spontan "Solen i ögonen" känns det av någon anledning som att han nästan menar allvar med att han vill flytta hem.