Wirénkvartetten gjorde även denna gång skäl för sitt namn. I mars i fjol spelade de Dag Wiréns tredje stråkkvartett.
Denna gång, under frimurarnas stjärnhimmel, spelade de hans andra stråkkvartett (från 1935).
En tveklös tolkning. Det är en slags vild lyricism i musiken som leder genom det mikrokosmos runt temat i första satsen, vidare genom det studsande, snärtiga scherzot till den allvarliga finalen. Lysande gestaltat av en kvartett som aldrig verkar tekniskt ansträngd.
Wirénkvartettens cellist Hanna Thorell var föräldraledig och vikarien Andreas Tengberg gjorde ett mycket bra jobb med att smälta in i kvartetten.
Ensemblen och den entusiastiska och relativt sett stora publiken satt i Frimurarlogens Johannessal, under stjärnorna högst upp i den grandiosa byggnaden.
Efter Wirén spelade de fem av Antonin Dvoráks kärlekssånger ur Cypresserna (1865). Melodiösa och kärleksfullt naiva - eller kanske sockriga, men de framfördes med ett uppriktigt engagemang.
Anders Wesström från sjuttonhundratalet kallades för bohem på sin tid, men hans stråkkvartett i E-dur är lekfull och ordningssamt klassicistisk. Efter lite form för formens skull kom ett innerligt och överraskande personligt andante. Mot slutet av Claude Debussys stråkkvartett i g-moll - hans enda - försvann något av närvaron, men det var ändå ett skickligt framförande. Rastlösheten dunkade som en pulsåder, en oro som förvandlades till en lite farlig, dionysisk yra innan klangerna kom till ro i Andantino doucement expressif och glidflög en stund.
Molly Teleman