Jag gillar Rikard Wolff. Det är en artist med integritet. Den franska visan är hans livs stora musikkärlek och han ger sig inte. Det är Edith Piaf, Leo Ferré och Barbara som gäller. Nu och för evigt. Och även när han sjunger svenskt, och det gör han ganska ofta under denna konsert, så blir tonfallet ändå franskt. Dragspelet är bandets mest framträdande instrument.
Det är visor om Kärleken, Livet och Döden. Om svek, brustna hjärtan, tröst, försoning, drömmar, åtrå, hur ödet styr med oss och våra liv. Rikard Wolff vet hur man för sig på scenen, han har auktoritet och den där glödande blicken som gör att man tror honom även när han är som mest melodramatisk.
Barbro Hörberg var först med att översätta Barbara till svenska och Wolff sjunger hennes ljuvliga "Efter festen". Han berättar om hur han som 16-åring knockades av denna mycket egensinniga vänsterprimadonna och beskriver Barbara träffande som "en hybrid mellan Zarah Leander och Sara Lidman". Därpå sjunger han hennes furiösa "Om man ändå ska dö". Den och Leo Ferrés "Säg vad du vill" är två riktiga toppar. Fint är också framförandet av Jacques Brels "De gamla älskades sång" (också den en översättning av Barbro Hörberg).
Mer tveksam är jag till delar av den svenska repertoaren. Olle Adolphsons "Trubbel" görs onödigt övertydlig och Lill Lindfors-signaturen "Du är den ende" oväntat tam. Då passar Lisa Ekdahls "Ljug för mig" och de egenhändigt hopsnickrade hitsen "Pojken på månen" och "Vackra pojkar, vackra män" honom bättre. Mycket bättre.
Wolff går ut på scenen som en lycklig man. Han har en ny pojkvän och har nyligen blivit pappa. Han räknar kallt med att publiken är uppdaterad och får den gång på gång att tro att han snart ska börja snacka om hur otroligt omvälvande det är att bli förälder. Det blir ganska kul när han i stället kommer in på allsköns trivialiteter och tillkortakommanden.
Han har publiken i sin hand, även när mellansnacket inte leder nånstans, när han strör stjärnstoft över scenen eller ger en kvinna längst fram en röd ros. Han slöligger i sin medhavda gungstol (också det ett lån från Barbara) och slösar med slängkyssar efter sångerna.
Till sist överraskar han med en ömsint version av John Lennons "Grow old with me". I Wolffs version heter den "Kärleken vet" och på något märkligt sätt transformerar han och kvartetten denna pianoballad till en melankolisk fransk chanson. Fråga mig inte hur det gick till, men det var rysligt styvt gjort.