Hårdrock, allsång och pensionshot

Mötley Crüe, Def Leppard, Judas Priest, Toto med flera

Sölvesborg

3–6 juni

Trots att de största banden på festivalen alla är repriser på tidigare repriser sålde biljetterna till årets upplaga av Sweden Rock Festival slut tidigare än något annat år.

Trots återupprepningen fanns det ändå en del möjligheter för mig att sätta kryss i protokollet för band jag aldrig sett live tidigare. Ett av dem är amerikanska Extreme. Gitarristen Nuno Bettencourt satte skolflickors hjärtan i brand på nittiotalet, under lördagskvällen får han medelålders damer att skicka iväg sina odugliga och trattfulla karlslokar till närmaste ölservering medan allsången i ”More than words” stiger mot den stjärnklara himlen.

Lite tidigare under dagen har jag glatt vevat med näven till Nuclear Assaults tuffa thrash metal som låter precis lika skarp och fin idag som på åttitalet. Men att John Conelly står på scenen och läser låttexterna från ett häfte är under all kritik.

Mötley Crüe är inne på sitt sista halvår som band. Att, som kvällstidningarna, gnälla på att Los Angeles-kvartetten är en skugga av sitt forna jag visar bara på okunskap.

Alla som sett bandets spelning på US Fest 1983 vet att Vince Neil inte kunde sjunga då heller. Det här är faktiskt det bästa sångframträdandet av de tre konserter jag har sett med honom. Visst, han är totalt ur form och han får hjälp både av körsångerskor och lite förinspelad sång, men när det gäller Vince Neil är det bara att köpa läget.

Musikaliskt är bandet lika supervasst som alltid. Mick Mars, som lider av sjukdomen Ankyloserande spondylit, rör sig väldigt långsamt och försiktigt och ser bräcklig ut men en nedbantad Nikki Sixx dansar glatt omkring och Tommy Lee får förmodligen fortfarande visa leg på systemet. Låtmaterialet går det inte heller att klaga på, det är helt enkelt det bästa av det bästa.

Det är inte bara Mötley Crüe som hotar med pension.

Marillions forne sångare Derek W Dick, mest känd som Fish, hävdar att pensionen närmar sig. Nu är han ute på en kortare turné där trettioårsjubilerande albumet ”Misplaced childhood” framförs i sin helhet. Det är en av mina favoritskivor och tillfället är magiskt. Trots dagsljus, ilsken sol och Fish totala ointresse av att piffa upp tillfället lite extra. Ingen backdrop, inga videoskärmar eller scenkläder. Bara musik.

Och för första gången någonsin har jag gått på en festival där mobiltäckningen varit toppen. Hela tiden. Jag trodde inte det var möjligt.