Palatset, Linköping
6 november
"Här kommer en sång av Lustans Lakejer. Hoppas ni känner igen den även i den här versionen", säger Johan Kinde.
Klart vi gör. Det är "Man lever bara två gånger", och vi som står längst fram sjunger med i Johan Kindes sång om eskapism och åtrå, som vi alltid har gjort.
Han är klädd i svart tredelad kostym, svart skjorta och röd slips, lika elegant som någonsin. Men hans musik har fått ny kostym, med ståbas, piano och spansk gitarr. Det funkar precis lika bra som när franska Nouvelle Vague tolkar new wave-klassiker i bossa nova-tappning.
Publikens gensvar är översvallande, precis som alla gånger jag sett Johan Kinde uppträda, och det har blivit några gånger de senaste 30 åren. Den här mannen är född till att stå på en scen och sjunga sina stilfulla svenska texter. Att han inte är en större stjärna är svårt att förstå, och varför han inte varit med i "Så mycket bättre" är för mig en gåta.
Det akustiska konceptet har han uppträtt med av och till genom åren, den som söker på Youtube kan hitta både utomhuskonserter i Stockholm och gästspel i morgon-tv. Nu ska det komma ut på skiva också, planerad release i januari.
De nya kompositionerna skevar och skaver lite, pianot lågter högt och gällt, men Kinde bjuder på halsbrytande självironi i texter som "Ett halvt sekel av sex".
– Det har blivit en del texter om brustna hjärtan, men här tar jag konceptet till sin yttersta spets, säger Kinde och sjunger "Jag behöver hjärtkirurgi, jag behöver ingen anestesi".
Sedan tar hans band, Los Cuervos, en av hans klassiker till sin yttersta spets. Gitarristen Homero Alvarez briljerar med ett sagolikt intro, innan pianisten fyller i med en välbekant melodi på dragspel och Johan Kinde sjunger "Begärets dunkla mål". Det är första låten från hans första skiva, han var bara 16 år när han skrev den, den har alltid varit en av hans bästa låtar och ändå är det först nu den vecklar ut sig i sin fulla prakt likt en fjäril som mognat till fulländning i sin puppa i över tre decennier. En kvinna längst fram sjunger med i vartenda ord av texten.
Man tror inte att det kan bli bättre, men då kommer "Massans sorl" som extranummer. Även den är hämtad från första skivan, även det är en text av ett brådmoget ungt geni. Basisten använder stråke för att bygga en suggestiv stämning, piano och gitarr gör melodin vackrare än någonsin.
"Allt är förgängligt, allting har sin tid", sjunger Johan Kinde. Men det gäller inte honom och hans låtar. De blir aldrig gamla.
När sången klingat ut ropar en man längst framme till Johan Kinde: "Det där var så jävla bra!". Kinde nickar generat. Ingen säger emot.