Solist: Katija Dragojevic, mezzosopran
Dirigent: Eugene Tzigane
Musik av: Kuusisto, Berlioz, Brahms
Crusellhallen Linköping 28/10, De Geerhallen Norrköping 29/10
Förkylningarnas tid är här. Detta märktes även i konserthuset i Norrköping i lördags eftermiddag. Hostterroristerna har tagit plats igen. Med en prickskytts hela precision lyckas de punktmarkera varje stillsamt parti, generalpaus eller ömsint avsnitt. Vad är det för fel på halstabletter, ett armveck eller att helt sonika stanna hemma?
Speciellt drabbad blev mezzon Katija Dragojevic när hon framförde Hector Berlioz ”Les nuits d’eté”, sex sånger om olika nyanser av kärlek. Musiken är skriven 1841 för sång och piano, men orkestrerades fjorton år senare.
Denna musik ligger bra till för Dragojevic, även om den vid några tillfällen kändes aningen för låg. Men dirigenten Eugene Tzigane höll igen den bantade orkestern och tillsammans musicerade de romantiska klanger. Solistens stämma är naturlig, varm och uttrycksfull och med små avvägda gester förstärkte hon textinnehållet.
Det var sångerna ”Rosens ande” och ”På lagunerna” som tilltalade mig allra mest. Den förra för de utsökta nyansernas skull, den senare för det starka uttrycket av död och smärta.
Konserten inleddes med den finske violinisten och tonsättaren Jaako Kuusistos korta verk ”Leika”, lek. I musiken skapar han nya och lite märkliga klangvärldar. Han bjuder på klangmoln som samtidigt spretar och sticker ut. Musiken har en varierad dramaturgi med extra allt i ett myller av aktiviteter och rytmiska ”melodier”.
Den musikaliska formen är mycket svårfångad, eftersom den amöbalikt är i ständig förändring. Musiken tilltalade mig inte speciellt, men jag blev nyfiken på att höra mera. Tzigane arbetade sig igenom detta verk på ett förtjänstfullt vis, framhöll kontrasterna och lösgjorde oavbrutet nya energier.
Brahms verkade i skuggan av de nya moderna tonsättarna Wagner, Liszt och Berlioz. Kanske lite av en underdog. Programmusik och musikdrama var inte hans påse. Han verkade helt i den klassicistiska traditionen.
Brahms trea brukar ibland kallas för den ”heroiska symfonin”. Uppbyggnaden av formen ”genom kamp till seger” blir som allra tydligast i den avslutande satsen. I Eugene Tziganes händer blev tolkningen av den första satsen både hård och tungfotad. Mellandelarna andades av väl balanserade och avvägda tolkningar. Sakligt. Hade gärna sett lite mer av svett i pannan hos dirigenten och inte fullt så många taktstreck. Kanske är han mera av en förvaltare än innovatör.
Symfonikerna bländade med teknisk skicklighet i finalen, även om slutackorden inte blev så välsynkade.