12-13 april
En musikalisk kväll som baseras på Gunnar Hoffstens liv som musiker och kompositör. I korta sekvenser som mellansnack berättar Louise Hoffsten om sin pappa. Tillsammans med bandet framförs närmare 20 låtar ur klassisk jazz- och blueshistoria samt några av hennes egna. Ibland svänger det riktigt bra. Men kvällen har ofta en lågmäld karaktär, vilket passar bra till innehållet.
Det här är en föreställning som är mycket speciell. Den har en både poetisk och dramatisk laddning. En sorts nervig dramaturgi. De flesta i den mogna publiken kan antas vara väl införstådd med den kamp som Louise Hoffsten utkämpar. Hon är enastående. Osentimentalt och samtidigt rörande berättar hon om sin pappa samtidigt som hon försöker hålla den egna kroppskontrollen.
Det trygga och otroligt säkra bandet, Claes Crona Trio, och den virtuosa gitarristen Erik Söderlind, skapar en bejakande fond. Som kontrast sångerskans nerv och känslighet. Helhetsverkan blir en konstnärlig föreställning som mera liknar performance eller dramateater. Det är gripande på ett sätt som för tankarna till Monica Zetterlund.
Samtidigt lyckliggörs vi av en massa sköna örhängen som ”Sentimental Journey”, ”Aint Misbehaven”, ”I confess”, ”When the Saints go marching in”. Cornelis ”Balladen om ett munspel” satt fint. Som kontrapunkt sjunger hon stillsamt en låt om sin pappa ”På andra sidan Vättern”. Han har bara flyttat och finns alltid till hands för att lyssna på sin dotter. Existentiellt vackert och drabbande på samma gång. Vem kan vara oberörd av en sådan tanke och känsla. En föreställning av både sensibilitet och musikalisk professionalism som säkert rör mångas hjärtan.