Men Sivelöv komponerar också. Programmet inleddes med tre danser av denne. Det var musik i spansk Bolero-anda. Med viss inspiration från argentinske Alberto Ginastera. Rytmiskt och rörligt med ett gungande dansant sväng.
Öystein Baadsvik var både ett visuellt och ljudande centrum på scenen. Tuban, som annars huserar långt bak och långt ner i orkesterregistren, blev här ett fulländat soloinstrument. Musiken var förstås oftast omarrangerad och transponerad. Men det var förundransvärt hur smidigt och med vilket flöde musiken kom till liv i det stora mässingsinstrumentet.
Ett ännu nyare stycke var Hvati av amerikanska Andrea Clearfield. Detta var än mer virtuos musik. Välkomponerad men inte så säregen. Här var det ofta hög energi och intensitet. Drivande, snabba figurer som kontrasterade mot mjuka, harmoniska partier.
Det mest udda under kvällen var nog flöjtsonaten av J.S.Bach . Detta höll ihop formmässigt men kändes stundtals lite bisarrt med en så tung och basig solostämma.
I andra halvan av programmet minns jag helst Astor Piazollas Milonga del Angel. En ljuv och vemodig melodi som gjorde sig bra på tuban. Andra snabba tangomelodier av argentinaren var imponerande speltekniskt men inte lika lyckade.
Grieg fick avsluta. Där var den kända Anitras dans som fungerade bra musikaliskt. Medan övrigt mer framstod som musikaliskt experiment eller uppvisning. Som helhet blev det en minnesvärd show med virtuosa artister.