Christer Sjögren, Kristin Amparo, Andreas Weise, Sandviken Big Band.
Gästartist: Peter Trygg
Crusellhallen, Linköping 27 november
Den begåvade världsartisten Frank Sinatra är väl värd en hyllning (den 12 december är det 100 år sedan han föddes) och det var en påkostad show med ett drygt 20-tal låtar ur hans enorma repertoar. Det kitt som stadigt höll ihop konserten var det enastående Sandviken Big Band med ledaren Åke Björänge. Tryggt, snyggt, stabilt, svängigt och med stundom lysande solistinsatser stod bandet för stabiliteten i en annars bitvis splittrad show.
Christer Sjögren är ett fenomen. Jag har alltid gillat hans röst men mer sällan hans sångsätt och musikval, men jag måste säga att i Sinatrarepertoaren gjorde han sig mycket bra. Han har ju ett betydligt lägre röstläge än Sinatra och tonarterna är därför lägre och han anpassar smidigt sitt sångsätt till stilen. Schlagermanéret är borta och bland annat i ”For once in my life” var det ett rejält tryck och bra sväng. ”Ol man river” gjorde ett starkt intryck på mig med den allvarliga och textnära tolkningen.
När den enda kvinnan i uppsättningen, Kristin Amparo, gjorde entré presenterades hon som ”den vackra…” Hur länge ska det dröja innan kvinnor i första hand inte bedöms efter sitt utseende?
Överlag kändes mellansnacket väldigt improviserat, orepeterat och spretigt. Här skulle ensemblen behövt en manusförfattare och en god regissör. Det ekivoka blev plumpt och det lekfulla blev tramsigt. Att i en 100-årshyllning av Sinatra ur hans rikhaltiga biografi – här fanns faktiskt utrymme för många goda berättelser – välja ut en uppräkning av hans fruar och älskarinnor var ett riktigt bottennapp. Att dessutom artisterna själva ständig påtalar för publiken hur duktiga kollegerna på scenen är – är också väldigt amatörmässigt. Var det inte Sinatra som skulle hyllas?
Kristin Amparo var en ny bekantskap för mig. Hon har en häftig soul- och jazzröst och visade prov på fin scatsång, men intonationen satte lite för ofta min tolerans på prov. Andreas Weises sång fungerade fint i Sinatrasammanhanget. Hans röst är lättare och betydligt ljusare än Sjögrens, vilket utgjorde en bra kontrast och variation. Det framgick också tydligt att han är en driven dansare och även här en kontrast till Christer Sjögrens naturliga pondus. Hans roll som komediant hade dock, som sagt, behövt bättre manus och regi.
Gästartisten, Linköpings egen Peter Trygg, gjorde en fin insats med ”Strangers in the night” och visade på en stor och vacker röst och fin frasering.
Sångerna ”O helga natt” och Bach/Gounods ”Ave Maria" föll helt ur ramen i denna redan tämligen spretiga Sinatrakonsert.