Mäkeleä besitter en musikalisk intelligens utöver det vanliga och har en självklar intuition för det musikaliska arbetet. Han ställer krav och han inbjuder orkestern till ett gemensamt musicerande. Dessutom ser han ut att ha roligt på pulten. Sådant smittar.
Med sina symfonier tog Jean Sibelius sitt komponerande vidare och identifierade sig mera med sin musik. Detta märks redan i den första symfonin från 1899. Visst finns här något ”finskt” i tonspråket, men man kan ana både en Tjajkovskij och en Wagner.
Med sinne för effekter maximerade Mäkelä de musikaliska uttrycken i sin tolkning. I den första satsen markerades kontrasterna i denna de stora gesternas musik. Den andra delen visade på orosmoln som kommer och går för att slutligen landa i någon slags vila.
Efter ett mera genomskinligt Scherzo brakade finalen, ”nästan som en fantasi”, lös med full kraft. Mäkelä fick blecket att prunka i tajta klanger i ett högintensivt utspel. Här fanns plats både för detaljarbete och för de horisontella perspektiven.
Ludwig van Beethovens ”Pianokonsert nr 2” finns i flera versioner och är i grunden äldre än den första. Med den 33-årige isländske pianisten Víkingur Ólafsson vid tangenterna fick denna musik en tydlig doft av Mozart. Verket hör inte till komponistens svårare eller tyngre, men Ólafsson gav framträdandet ett starkt egenvärde.
Det blev en slank Beethoven som vi fick möta. I den inledande satsen återfanns lättheten i de dynamiska strömmarna som kontrades med en kadens som var romantisk och brett upplagd. Mellansatsen fick till och från en beslöjad karaktär med en elegant framtoning där högerhandens melodilinjer var välpolerade. Avslutningen blev magisk och drömsk med sina uttunnande klanger. Strålande!
Nyckelorden för den fartiga finalen var: alert, pigg, snärtig och humor. Alltsammans i ett rasande tempo. Önskar gärna i framtiden höra mer av denne virtuos i musik med större utmaningar. Som en liten torsdagsdessert bjöds vi på Jean-Philippe Rameaus ”Le Rappel des Oiseaux”.
Konserten inleddes med Modest Musorgskijs ” Preludium och Persisk dans” ur operan Hovansjtjina. Här radas stämningar upp, allt från skiraste och ömtåligaste diskant till aktiva emotionella flöden.
Konserten ges i Crusellhallen i Linköping i kväll.