Norrköpings symfoniorkester, klarinettsolist Staffan Mårtensson, dirigent Anna-Maria Helsing
Crusellhallen, Linköping
13 november
Finland må förlåta, men det var Sverige som avgick med segern under fredagens konsert i Crusellhallen. Det var inget fel på vare sig Sibelius eller Rautavaara – vi återkommer till dem – men SON:s uruppförande av Schnelzers klarinettkonsert blev den stora behållningen.
Värmlänningen Albert Schnelzer fick sitt internationella genombrott 2004 och hans kompositioner har sedan dess spelats världen över. Förra lördagen kunde vi till exempel höra pianisten Henrik Måwe spela den suggestiva ”Dance with the devil” i SVT:s sändning från konserten ”Playing for life” i Berwaldhallen.
Den klarinettkonsert som nu hade sitt uruppförande är ett beställningsverk av SON. Albert Schnelzer var själv på plats och berättade under konsertpresentationen om vad som inspirerat honom: en textrad i gruppen Shearwaters låt ”On the death of the waters” (”. . . but your angel’s on holiday”).
Ja, och har ens ängel gått på semester står man nog ganska ensam i världen. Hur musiken speglar ensamhet blir varje lyssnares ensak. Men Schnelzers verk är klangrikt och rytmiskt komplicerat och härligt befriad får alla oktav- och tritonussprång som ibland översvämmar samtida musik. Även själva framförandet var en upplevelse. Staffan Mårtensson, från Linköping, hanterade sin soloklarinett med imponerande och skenbar lätthet. De snabba och komplicerade passagerna flög liksom sömlösa ur hans instrument. Och lika skarvlöst var samspelet mellan orkester och solist; alla befann sig på samma planhalva och skapade en känsla av helhet. Mycket vackert.
Jean Sibelius kom att bli en symbolisk frontfigur i Finlands strävan att befria sig från Ryssland. Mest känt i den kampen är förmodligen hans verk ”Finlandia” från 1899. Men även kvällens Sibeliuskomposition ”En saga” från 1892 blev en stor succé och ingår i dag i standardrepertoaren för en symfoniorkester. Sibelius var förtegen om vad innehållet i ”En saga” skulle symbolisera, men skrev i ett brev att det var ”ett av mina djupaste verk” som ”speglar min ungdom”.
Den relativt välfyllda Crusellhallens konsertpublik fick slutligen möta Sibelius nutida landsman Einojuhani Rautavaara. I symfonin ”Angel of light” från 1995 målar han med breda penseldrag och växlar mellan milt hoppingivande partier och mer hotande dissonanta passager. SON och dirigenten Anna-Maria Helsing fick verkligen ut det bästa ur tredje satsen ”Come un sogno” (Som en dröm). De inledande ackordsbytena i stråket stod nästan stilla i uttryck och nyans innan blåsarna tog vid och förstärkte den drömlika känslan.