Stadsfesten
Kungsträdgården i Linköping
21 augusti.
– Ni är perfekta allihop, ropar Molly Sandén.
Allihop, minsann. Det är inte få. Hon har en ansenlig skara människor framför sig. Kungsträdgården är full av folk, som om hela Linköping kommit på benen. Det är kanske sommarens allra finaste kväll, det står kända artister på scenen och inträdet är gratis. Här samsas alla åldrar och alla sorter. En pappa med Motörheadtröja leds genom trängseln av sitt barn, och en tiggare med Slipknot-mössa samlar burkar.
Men artisterna på scenen är av ett vänligare slag. Rix FM-festivalen är ett praktiskt paket med nytända kändisar som spelar lagom länge.
– Det här är min sista låt, skriker Isa, som slog igenom i Melodifestivalen i vintras, när hon kommer till sitt andra nummer.
Anton Ewald är i sammanhanget en slipad veteran, och hans avslappnade framträdande känns proffsigast. Han är också den ende som INTE ropar "Linköping, hur mår ni?".
– Hur mår ni egentligen, frågar Molly Sandén, och man undrar om hon vill ha ett ärligt och utförligt svar. Hon profilerar sig som den som vågar säga ifrån, som talar om sin dåliga självkänsla och är ambassadör mot mobbning. Hon är sympatisk, och hennes låt "Freak" är bra på riktigt.
En timme senare har mörkret fallit. Publiken framför scenen är fortfarande stor, men nu är andelen som har tandställning betydligt mindre.
Fem vuxna män går på scenen utan åthävor och börjar spela. Uno Svenningsson kommer in sist, och det vore lögn att påstå att jublet är öronbedövande.
Men Freda' är ett vänligt band som får ett vänligt mottagande. Kanske det allra vänligaste band man kan tänka sig.
Efter hand kommer en försiktig allsång igång, det dansas stillsamt här och var. Det här är musik för vanliga människor mitt i livet att känna igen sig i, lagom bekanta favoriter från förr.
Trots att Freda' hade sin storhetstid under det 80-tal som formade mig måste jag erkänna att jag aldrig föll för dem då. Men det har hänt mer än en gång att jag trott mig höra en okänd låt med Reeperbahn och i stället upptäckt att det var det där bandet från Gnosjö. I tidiga låtar är Uno Svenningssons fina röst inte helt olik Reeperbahn-sångaren Olle Ljungströms. Men där upphör likheterna, Uno är lika trygg och pålitlig som Olle är galet genialisk.
Uno Svenningssons texter är varmare än sommarkvällen. "Hjärtat är full utav dig, jag har allt man kan önska sig." "Det som gör mig lycklig nu är att det finns nån som du." "Det finns så mycket mer vi kan leva för." "Kärleken bär utan begränsning." "Allt som vi behöver finns inom oss."
Det blir nästan provocerande positivt och lyckligt efter ett tag. Jag börjar tänka på alla artister som älskas mycket hetare än Freda', från Johnny Cash till Kent, alla de som har lite mer svärta i sina sånger och når lite djupare in i hjärtat på sin publik.
Desto bättre blir det när de spelar "Bäste vän" från comebackskivan "Ett mysterium" (2009). Stämningen är suggestiv och texten är mognare än i de gamla låtarna. Det är riktigt, riktigt bra.