The Crypt
Linköping 16 oktober
Indierock och studentklubbar i kombination brukar vara en given succé. På fredagskvällen besökte bandet Yast Linköpings mest aktiva studentarrangör Klubb Din Mamma på The Crypt. Sandvikenbandet låter så mycket indierock att det lika gärna hade kunnat vara 1995.
Yast släppte tidigare i höstas sin andra skiva ”My Dreams Did Finally Come True” och gav sig inte ut på några större utsvävningar. De kallar själva sin musik för drömpop. Dock är det svårt att tro att det är några särskilt behagliga drömmar de har - om nu inte öronbedövande gitarrer räknas dit. Faktum är att gitarrerna är så dominerande under spelningen att det är som att bandet kämpar för att begrava sig själva i dem.
Musiken är tungsint och svårmodigt, vilket gör den väldigt vacker. Sedan är det kanske inte just det som är det bästa receptet för en fredagskväll, och någon sprudlande entusiasm hittas inte direkt bland publiken. Men Yast tar igen det på annat sätt. Gitarrerna är tunga och snygga, och låtarna stämningsfulla. Sångaren och gitarristen Marcus Norberg har en perfekt mörk röst som ligger i perfekt harmoni med musiken. Istället för eufori så blir det mer av stillsamt njutande. Även om det faktiskt förekommer en del dans på sina håll.
Sedan har Yast ett problem i att det blir väl mycket stämning på bekostnad av låtar och melodier. Det är samma snygga tyngd, och samma stämning, i precis varje varje låt. Och det börjar bli svårare att urskilja låtarna från varandra. Gitarrdånet blir mest dån, och det gör att det känns jämntjockt. Sedan var det fortfarande tillräckligt bra för att uppskatta, om än i mindre doser.