Det är serverat. En fullmatad salong. All inclusive. Rikligt varierat med 45 olika rätter, det vill säga verk av tio konstnärer. Nog behövs ”split vision” för att ta in allt detta. Ett slags vidvinkelseende med många möjligheter, bra att ha i lagsporter.
En bra starter på säsongen. Färgskiftande, spräckligt, skickelsedigert, mångtydigt, mångbottnat och lagom oroligt. Man blir upplivad och lite rastlös för att det är så mycket att ta in från alla de olika labyrintiska rummen.
Vernissagekvällen livades upp av mycket folk och en avancerad konstmusikalisk trio med stora slagverk, cello och violin. En slags installation i sig som integrerades i den pulserande mångfalden. Musikstycket är skrivet av Mikael Karlsson, bosatt i New York sedan 15 år tillbaka. Stora världens närvaro i den regionala kulturen känns alltid skönt.
Nu är ju utställningen ett slags buffé och det är svårt att se någon tydlig linje. Urvalet har bland annat styrts av ett försök att utgå från anknytning till Östergötland, ett slags geokonstnärligt perspektiv, som dock inte fungerat fullt ut. Några har inte den rätta anknytningen. Men vad gör det. Jag gillar egentligen att det inte går ihop sig. Loose ends. Det stolta trampolinförsöket är vad som räknas.
Som jämförelse kan nämnas att de stora internationella konsteventen med sommarens Venedigbiennal och Documenta blir allt mer präglade av filosofiskt teoretiska curators. Konsten blir därför ofta anemisk och visuellt, fysiskt torftig i sina uppenbarelseformer.
Så icke på Passagen. Här är gestaltningen full av kropp och märg. Visuellt varierad med samtidskonstens alla olika tekniker och uttryck. Här finns målningar, skulpturer, objekt, video och inget som är insmickrande eller tillrättalagt. Se bara på Kent Anderssons ilsket truliga balettfigur ”Enough is enough”.
Likadant med Emmelie Widéns mycket nakna porträttmålningar med rödfnasiga ansikten utan smink. Peter Jeppsons smått galna, roliga och burleska skulpturer. Humor. Nina Bondessons rikt böljande, lite surrealistiska och egenartade bildberättelser.
Jag stannar till länge vid Andreas Glads välgjorda målningar med ett slags drönarperspektiv på stillastående samhällen. Det är nästan som man anar David Lynchs film ”Blue velvet” under ytan. Allt sprängs. Precis samtidigt som vernissagen i torsdagskväll sker terrordådet i Barcelona med 13 döda och omkring 120 skadade.
Begreppet ”tid” kan användas som slagruta och gps när man går runt på utställningen. Tid som tema och analys i samtliga verk. Närvarande tid, tid som processer, dåtid-nutid, tidskänsla i allt. Speciellt tydligt blir i Mattias Hofvendals minimalism, där en serie polaroid-foton med havsmotiv upplöses till enbart ljus. Tiden ristar spår i minne och medvetande och i konsten.
Vernissagekvällens konsert recenserades i Corren 19/8.