Linköping
Pågår till 29 oktober
Kvinnofigurer inlindade i bandage och textmålningar är några av de verk man möts av i Galleri Blå. Dessutom finns ett antal objekt. Brons, betong, stengods och Yves Klein-blå färger är andra karaktäristika.
Frank Olsson är tekniskt mycket skicklig. Med omsorg och stor materialkännedom formerar han sina arbeten. Hans målningar och tredimensionella verk fungerar rumsligt bra ihop. Men jag undrar stillsamt vad det här betyder. Kvinnokroppar inlindade i bandage och med ögonen förbundna. Vad vill han uttrycka? Är det ofrihet och blindhet?
Det är som om vissa inslag i Salvador Dalís surrealism med tygtrasor har tvingats ihop med fru Justitias förbundna ögon. Å andra sidan finns det absolut inget ångestfyllt eller depressivt i utställningens helhet. Tvärtom, ett slags hantverksmässig glädjeestetik präglar stämningen.
Även målningarna kan jag tycka är elegant snygga och dekorativa som till exempel de handmålade texterna med stämplar i ”Seconda il Decreto” på italienska.
Men vilka konstnärliga problemställningar, förutom tekniska, ligger bakom och är drivande? Vilka frågor och uttryck är viktiga? Det förefaller mig som om slutprodukterna ändå landar i någon sorts chic-lit design snarare än bärare av starka känslomässiga innehåll. Ytans formproblem blir viktigare än det inre liv som ska gestaltas. Konsten behöver skoskav för att bli riktigt intressant.