Pågår till 12/10
Gränslandet mellan abstrakt och konkret konst kan man diskutera länge. Elisabeth Moritz utställning väcker ånyo frågan. Samtidigt är det något annat med hennes mestadels svartvita bilder. De har ett utryck av ett organiskt och biologiskt liv som förflyttar perspektivet. Förutom några cirkulära former fastnar man framför allt inför motiv med grenverksliknade nervtrådar.
Naturen och människans byggstrukturer återkommer i varandra. Träd och bladverk tenderar att ha en likartat visuell uppbyggnad som människans hjärna och kropp. Urformer för funktionell överlevnad. Grentrådar och synapser som smalnar av ju längre bort de kommer från stammen.
Flera av teckningarna är utförda på minst två överlappande lager av ritfilm, vilket skapar en transparens av subtil mångtydighet som är bra.
Elisabeth Moritz konst undviker tack och lov beröring med grumligt religiösa eller filosofiska ideologier. Snarare är hennes verk förankrade i det basalt växande, i en sorts kroppslig existentialism. Vi finns i vår kropp och våra nervsystem, snarare än i någon metafysiskt överbyggnad.
Utställningen i sig är estetiskt sammanställd, även om enskilda verk kan verka svagare än andra. Intressant och tankeväckande om än något ojämn får bli slutomdömet.