Och den trista lokalen med nödskärmar inbjuder knappast till visuell fest. ”Under samma tak” har blivit inklämd under taket. Östgötakonsten är rikare än så här.
Annat var det 2014 då den tredje upplagan av höstsalongen ”Under samma tak” arrangerades i den generöst spatiösa Westmanhallen. ”Överdåd utan like” blev rubriken på min recension. Hela idén med salongen är väl att ge en bred exposé över regionens konst- och konsthantverk. I år finns nästan inte alls den sistnämnda kategorin representerad.
Principiellt är det inte fel med en jury. Under Östgöta konstförenings snart sekellånga historia har en juryfri salong prövats en enda gång: år 1979. Det blev en brokig samling – men också ganska rolig, vilket man knappast kan tillvita årets upplaga.
Lite jämngrå är den. Nerskruvad, dov, humorlös. ”Små mörka berättelser där folk är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.” Citatet återfinns i DN 21/10 och härrör från Garrison Keillors kritik av tristessen i svensk litteratur. Orättvist kan det tyckas som referens till årets salong, men ändå inte helt fel.
Visst, det finns uppiggande undantag, endera poetiska eller några färgstarka. Här några av mina positiva upplevelser: Aaid Jasims originella ”Sällskap”, Maria Gunnarssons finstämda ”Björkdunge”, Alexandra Marins svartsugande ”Meteorit”, Elisabeth Henrikssons landskapsmåleri. Bland övriga favoriter kan nämnas Eva Lindgrens svartvita litografier som påminner om Harry Martinssons grästuvedikter. Cecilia Uhlins collagemetod är alltid bra liksom Tomas Ekströms målarkraft.
Grafik och målningar dominerar. Med ett par undantag finns inga tredimensionella verk. Några foton är stilsäkra, till exempel Ronny Johannessons näckrosmotiv och Leif O Pehrsons fyndigt fångade takplåtsmotiv.
Om man vill stretcha lite och vara snäll kan man säga att det mesta på utställningen håller hygglig kvalitet. Men det känns också som ett ganska gammaldags, träigt och inskränkande kvalitetsbegrepp när helhetskänslan blir så här nerhyvlad. Propert och välavvägt. Simone de Beauvoir skrev en gång: ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.” Tänkte hon på den här juryn som lämpliga representanter för den livshållningen? Jag vill ha mera bus och bråkig, brokig vitalitet för blick och fantasi!