Pågår till 7 maj
En poetisk iscensättning av en stad i vitt har Ida Gerdemark skapat. En tät stad av arkitektur utskuren i papp. Varje byggnad är försedd men ett litet ledljus. Stämningen förhöjs. Dekorativa element är utförda med precision och omsorg. De enskilda husen är som individer med unika särdrag.
Hela utställningen finns på ett centralt bord i rummets mitt. Inga övriga garderingar, inget på väggar och golv. Fint att hon litar på att grundidén håller. Enkelhet är ofta en dygd i en överlastad tid av intryck. En skönhet i detta som håller.
Förtätning av staden är ju ett högst aktuellt ämne i Linköping och flera andra städer. Här byggdes staden på slätten, på en fem mil utspridd prärie med oändliga vidder. Nu går det inte längre, staden måste förtätas, vilket är själva grundidén med en stad.
En vit stad – vad betyder det? Jag kommer att tänka på Karolina Ramqvists roman ”Den vita staden”, som ju är ett slags mörkt Norén-drama. Även i Sven Delblancs debutroman ”Eremitkräftan” (1962) finns Den vita staden som en vansinnig frihet av orgier och våld. En liknande tankegång har också Ida Gerdemark. Hon frågar sig själv i ett litet programblad vad som döljer sig bakom en stads fasader. Är allt så rart som det verkar på utsidan? Under ytan våld. Ett problem är att detta inte syns i själva gestaltningen. Samtidigt älskar hon staden och flanörstråken mellan husen.
Kort sagt en vacker utställning med spännande komplikationer under ytorna. Gestaltning av motsägelser är ett av konstens nödvändiga men inte tillräckliga grundelement.