Men ett krav kommer man aldrig ifrån: liv. Poeten Elmer Diktonius formulerade detta i en träffsäker aforism: ”För att leva behöver ett konstverk icke skönhet, ej heller fulhet. Det måste ha liv.”
Detta stämmer verkligen in på Elisabeth Gothes utställning. Målningarna är brokiga och egenartade. Starka färger i gult, blått och grönt kontrasteras mot gråsvart mörka bilder. Grundackorden känns ändå alltid muntert livfulla och bejakande. Här finns det liv överallt, understundom vildsint frejdigt.
Människor och djurformer verkar gå ut och in i varandra. Ibland är de poserande, ibland flyter de ihop och skapar sina egna berättelser som ur en sagovärld. Cirkusmotiv dyker inte oväntat upp. Stilmässigt skulle kan kunna tala om expressiv naivism kombinerade med spontanism. Former och färger kan förefalla råa och amorfa samtidigt som det är tydligt pockande på något underligt sätt.
Vildkattor från Lofotens fiskrens kan dyka upp senare i andra sammanhang. Människofigurer med kattansikten som är gröna eller helt blåa i sina ansikten fungerar utmärkt ihop. Målningarna växer säkert fram spontant och börjar leva sina egna liv. Förmodligen överraskar de konstnären lika mycket som oss betraktare. Och man mår bra av detta måleri som aldrig är ytligt eller insmickrande.
Nu känns det lättare att gå in i novemberdimman och överleva mörksens timmar.