Survival horror, skräckspel, är en ganska liten genre. Alone in the Dark är en serie inom denna genre som till mångt och mycket hyllats av många kritiker. Det första spelet som släpptes 1992 var banbrytande och kan ses som ursprunget till survival horror genren. Mycket har hänt sedan dess, bland annat har tre uppföljare sett dagens ljus (eller är det mest nattens mörker?).
Nu när ett femte spel släpps har Eden Games valt att "börja om från början" i nummerserien och kort och koncist döpa spelet till Alone in the Dark. Detta för att markera att spelet inte är en direkt uppföljare utan snarare spirituellt besläktad med de tidigare spelen.
Med Alone in the Dark vill Eden Games ge oss spelare en nydanande upplevelse som inte är begränsad till en enda genre. Utvecklarna vill ge spelarna en filmisk upplevelse med ett brett, innovativt gameplay som tilltalar en så bred publik som möjligt. Det låter väl fint? Kan man verkligen förverkliga så storslagna visioner?
I Alone in the Dark är du Edward Carnby, en man som inte har någon aning om vem han är. Han vaknar upp, tillfångatagen av två råbarkade typer. Plötsligt får väggarna liv. Något mystiskt slukar båda skurkarna och plötsligt befinner Edward sig i ett rämnande hus. Något har förvandlat Central Park och dess närområde till vad som närmast kan liknas som en skräckinjagande krigszon med gigantiska ormliknande varelser som dyker upp ur väggar och så, vad annars, zombies. Givetvis blir det din uppgift att bringa klarhet i allt och återställa lugnet.
Redan nu kan jag säga att jag anser att Eden Games inte lyckats med sina storartade visioner utan istället lyckats skadeskjuta en så bra spelserie rejält. Jag misstänker att spelet inte tilltalar speciellt många. Det är för mycket som brister. Låt oss ta kameran som ett första exempel. Man ser ofta sin spelkaraktär från en hörna av ett rum eller dylikt. Problemet är att kameran helt plötsligt kan byta position, även om man befinner sig i ett kritiskt moment såsom att balansera på tunna plankor.
Huvudvyn är som du förstår ur tredje persons perspektiv. Man kan emellertid enkelt byta till första person så att man ser omgivningarna ur Edward Carnbys ögon. Det är stundtals mycket användbart. Även här spelar kameran ett rejält spratt då den utan förvarning kan byta till tredje peson igen.
Eld spelar en mycket viktig roll i spelet. Du kan ta brännbara föremål såsom stolar och hålla dom i eld. Vips så har du en mycket användbar fackla. Den största nyttan med elden är att det är enda sättet att ha ihjäl zombierna på. Slag och skott knockar bara fienden medvetslösa.
Man kan även kombinera olika föremål. Om du exempelvis håller en tändare framför en sprayflaska så får du en effektiv eldkastare i miniformat. Du kan också skapa molotovcocktails genom att tejpa ihop lösningsflaskor och kasta dom på fienden. Just möjligheten att interagera med olika föremål och med omgivningen är riktigt välutvecklat och det behövs för att lösa alla problem du ställs inför. Ett dilemma är dock att det tar tid att öppna bältet och att spelet inte pausar när man gör det.
Förutom att skapa facklor med stolar spelar olika föremål i omgivningarna stor roll på andra sätt. Stolar, stålrör och andra föremål kan användas som vapen. En brandsläckare kan inte bara användas till att släcka bränder, utan kan även svingas mot dörrar för att öppna dessa. Själva svingrörelsen utförs med höger styrspak - neråt en gång följt av uppåt två gånger. På samma sätt är andra rörelser gjorda för att vara "verkliga".
Du dänger exempelvis en planka i huvudet på en zombie genom att föra samma styrspak åt höger och sedan åt vänster. Verkligt? Kanske, om kontrollen fungerat tillfredsställande. Nu är det snarare frustrerande. Allt är så segt. Att ta upp en stol, att gå, att tända på stolar, allt går långsamt. Verkligt? Antagligen, det tar ju en stund att tända på en stol, men i Alone in the Dark är tiden överdriven och man hinner bli attackerad många gånger om innan stolen brinner. Och så en så enkel grej som att blinka med ögonen. Det behövs ibland för att få klarare vy. Verkligt? Ja. Roligt? Nej, definitivt inte utan bara irriterande.
När du tar skada blir bland annat dina rörelser långsamma. Därför måste du läka såren regelbundet. Det gör du med hjälp av sprejburkar som du hittar lite varstans. Du tar fram sprejburken ur ditt bälte och sprejar på dina sår. En kul funktion som ser riktigt bra ut.
Nu har jag öst mycket galla över Alone in the Dark. Det finns även ljuspunkter. Pusslen och interaktionen med omgivningen är mycket klara sådana. En annan är att spelet delats upp i kapitel som i sin tur är uppdelade i mindre avsnitt. Om du kör fast kan du enkelt spola förbi ett avsnitt. Dessutom visas sammanfattningar av handlingen inför varje kapitel och när du startar spelet på nytt - mycket bra.
Även grafiken är en läckerbit. Animationerna och design av såväl omgivningar som karaktärer är mycket välgjorda - en ren njutning faktiskt. Det märks även att utvecklarna lagt ner mycket krut på handlingen. Den är verkligen raffinerad och det känns som om man är mitt inne i en film. Det senare är inte alltid positivt då det ibland blir för mycket av det filmiska.
Alone in the Dark bjuder även på riktigt örongodis. Det är sällan jag spelat ett spel där ljudeffekter, röstskådespeleri och musik vävts samman på ett så underbart sätt. Det förstärker den filmiska känslan.
Men, vad hjälper den strålande grafiken, den starka handlingen, de sköna problemen, de hjärtlösa zombierna och det grymma ljudet när själva gameplayet inte fungerar? Kontrollen är så segt sega. Allt är segt. Bara en sådan sak som att grabba tag i en medvetslös fiende och släpa den till en eld är riktigt besvärande. Kameran ställer också till alltför stora problem. Eden Games har antagligen varit överambitiösa och istället för att skapa det perfekta spelet har man skapat ett spel som jag inte kan rekommendera er att köpa.
Betyg: 3/10